Dagar utan slut – Sebastian Barry
Dagar utan slut utspelas under indiankrigen och det amerikanska inbördeskriget. Berättare är Thomas McNulty, irländsk emigrant som flytt oåren i hemlandet. I det nya landet träffar han en annan ung man, John Cole, och de blir snart oskiljaktiga vänner. Tillsammans får de arbete som revyartister på en saloon, utklädda till kvinnor, sedan tar de värvning i armén, i vilken de får uppleva alla tänkbara fasor i den våldsamma kampen om en ny kontinent och dess rikedomar.
Kommentar:
Dagar utan slut är våldsamt brutal läsning, men det är samtidigt vackert och nästan poetiskt. Boken är tunn, endast 245 sidor, men de här sidorna innehåller så mycket och det tar tid att läsa den, tid att ta sig igenom sidorna. Det tar också tid att komma in i rytmen, i talspråket – det är ”dom” och ”mej” och ”säjer”.
Och visst är det väl en bra roman, men den når inte riktigt fram till mig. Jag kommer nog aldrig riktigt in i rytmen. Det krockar för mycket när berättaren använder det enkla, obildade, språket samtidigt som han använder ”fina” och svåra ord och formuleringar i sin berättelse. Kanske jag hade fått en bättre känsla om jag läst den på engelska? Jag vet inte.
Jag tänker en del på John Williams Butcher’s Crossing, som också har sin del av brutal slakt i sig. Jag tycker dock att den är bättre. Butcher´s Crossing är en större roman än Dagar utan slut, tycker jag.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 245
Utgivningsår: 2020
Jag håller med. Det som störde mig mest i denna bok, är att man är vittne till ett grymt krig, många massaker av kvinnor och barn, och att författaren verkar aldrig blinka, ångra sig, fundera, över varför de måste döda ”alla indianer” och hela byar! Jag hade velat att han skulle få ångest och fly från armén eller inte ens började gå med överhuvudtaget.