You Had Me At Hello – but lost me at the cover
En av mina absoluta feelgood/romcom-kalladetvadnivill-böcker är Mhairi McFarlanes ljuvliga You Had Me At Hello som jag hyllat gång efter annan.
I oktober kommer den på svenska på Massolit förlag. Yay! Fantastiskt roligt tycker jag och hoppas på att det blir höstens stora fåtöljläsarbok.
Men omslaget. Vi måste prata om omslaget. Det här är ett typiskt fall av formgivning utan att ha läst boken särskilt noga. Inte ens med den vildaste fantasi kan man få Ben och Rachel att se ut på det där sättet. Ben är preppy och advokat. Rachel är mörk. Punkt.
Jag tycker det är tråkigt att man förpackat boken på det här sättet. Det är likadant som, tror jag, den amerikanska utgåvan så det är inte Massolits eget påhitt, däremot tycker jag det är synd att man inte valt originalomslaget eller gjort något mer eget.
Överhuvudtaget är omslag och människor en vansklig kombination – detaljer, profiler, ryggar etc, är oftast inget problem men att ta helfigurspersoner och försöka koppla ihop med bokens karaktärer och personligheter är oftast dömt att misslyckas.
Inser dock att jag är färgad av att ha läst boken. Det här kanske är ett säljande omslag för den ovetande. Inser också att jag hyser en oproportioneligt stor, närmast osund, kärlek till den här boken. Det känns ungefär som att någon stulit min egen lilla bebis, klätt hen i fula och illasittande kläder och hävdar att hen är mycket finare nu. (Osund, ja..)
Nåja, hoppas att boken säljer i alla fall. Insidan är briljant! Och det är som bekant insidan som räknas, både för bebisar och böcker.
Det här med omslag är lurigt. Håller med om att personer på sällan blir bra. Är inte jätteförtjust i originalomslaget heller dock.
Kan hålla med om att originalomslaget inte är perfekt – det signalerar för mycket tjejbok. Å andra sidan är inte det här nya omslaget mindre tjejigt. Och kanske man är nöjd med att fånga de kvinnliga läsarna, fast det är ju synd.
Så tråkigt när omslaget VERKLIGEN inte passar… Men visst, det är insidan som räknas, och den blev jag ganska sugen på nu!
Höll på att sätta i halsen – är Rachel mörkhyad? och personen på omslaget vit? Alltså jag orkar inte längre, lever vi på 40-talet eller?! Är det så svårt att hålla sig till rätt hudfärg? Precis som de översatta böckerna av Dorothy Koomson och personen på det svenska omslaget är cirka 40 nyanser ljusare än vad huvudpersonen ska vara. Intressant inlägg!
Emilie – inte mörkhyad, mörkhårig. Men iofs vet jag inte om det framgår att de är vita, bara mitt antagande. Som det nästan alltid blir för mig när jag läser böcker – huvudpersonerna är vita om det inte uttryckligen sägs annat….
Vad skönt att jag läste fel, blev lite upprörd där 🙂
Vad skönt att jag läste fel, blev lite upprörd där 🙂
Jag läste just ut boken. Kollade först i efterhand lite närmare på fram- och baksida. Boken var härlig, men jag upplever precis som Lotta att omslaget är totalt fel. Mest uppenbart när det gäller den stilige, välklädde Ben, som här skildras som en slashas!