Även tystnaden har ett slut – Ingrid Betancourt

”När jag förlorade all min frihet och därmed allt som betydde något för mig; när jag tvingades bort från mina barn, min mor, mitt liv och mina drömmar; när jag kedjades fast vid ett träd med ett hänglås om halsen utan att kunna röra mig, utan att kunna resa mig eller sätta mig, utan att ha rätt att tala eller tiga, dricka eller äta, utan rätt att ens utföra kroppens allra mest grundläggande behov; när jag tvingades in i den mest kränkande situation man kan tänka sig behöll jag i alla fall den dyrbaraste av alla friheter som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig: den att bestämma vem jag ville vara.”

Ingrid Betancourts berättelse om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan är en av de mest välskrivna och fängslande biografier jag läst. Det är lika mycket en spännande äventyrsroman som ett intressant psykologiskt porträtt av en människa som berövats sin frihet och all kontakt med omvärlden.

Ingrid Betancourt var mitt uppe i sin valkampanj som partiledare för det gröna partiet, när hon kidnappades av den colombianska FARC-gerillan 2002. Hon förblev deras fånge i nästan sex och ett halvt år, 2 321 dagar.

Jag imponeras av Ingrids mod, hennes integritet, hennes förmåga att behålla sin värdighet under de svåra förhållanden som hon befann sig i. En stor del av fångenskapen tillbringade hon fastlåst med en kedja runt halsen, levde under koncentrationslägerliknande förhållanden, och tvingades delta i många långa marscher tillsammans med gerillasoldaterna genom Amazonas regnskogar.

Jag imponeras också av hennes mor som oförtröttligt kämpade för sin dotters frihet, och bland annat talade till Ingrid i radio varenda vecka, i det speciella program där anhöriga till gisslan får framföra hälsningar.

Men alla är inte imponerade av Ingrid eller hennes berättelse. Hon har fått kritik från några av sina medfångar, bland annat från de tre amerikaner som författat boken Out Of Captivity om sin tid hos FARC. Det är främst en av männen, Keith Stansell, som går hårt ut mot Ingrid genom att kalla henne arrogant, självisk, särbehandlad och att hon många gånger behandlade dem värre än vakterna. Ingrid tar också upp de dåliga sidorna hos sig själv – och andra – i sin bok, och jag upplever inte att hon på något sätt förskönar sig själv och förminskar andra. Det var svåra förhållanden för alla, som plockar fram det allra sämsta hos vilken människa som helst. Utan att ha läst Keith Stansells version så tror jag inte att hon var värre än någon annan. Ingrid är en stark, intelligent och verbal kvinna, en personlighet som många män har svårt för. Hon är värd all respekt efter det hon gått igenom, liksom även Keith Stansell och alla övriga som varit (och ännu är) i FARC:s händer.

Det boken inte berättar är allt det som hände efteråt, när hon blev fri och hennes make mötte henne på flygplatsen med orden ”Kan jag få bo kvar i din lägenhet?”. Maken, som sedan blev ex-man, kräver nu också del i intäkterna från hennes bok. Det hade varit intressant att få läsa mer om mötet med verkligheten, skilsmässan, barnen som hunnit bli vuxna under hennes frånvaro, och anpassningen till ett liv i frihet. Men det känns som att det är en helt annan historia.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 616
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Beslutet att fly var fattat.

Finns på Bokus och Adlibris.