Jag älskar dig inte – Christina Stielli

Lotten har en familj, en man hon älskar högt och två barn hon sätter före allt annat. Definitivt före sig själv. Hon vet ju att äktenskap innebär kompromisser och vem skulle hon vara om hon inte såg till att familjen mådde bra? Men när Per en dag lämnar henne räcker inga kompromisser längre. Hela Lottens värld rasar samman: utan kärnfamiljen är hon ingen.

Vägen tillbaka är lång och smärtsam – men så småningom vaknar tanken på hämnd.

Kommentar:
När Per säger ”Jag älskar dig inte längre” till sin fru Lotten rasar allt för henne, och hon går sönder. Som en urvriden och bortslängd disktrasa blir hon. Kraftlös, självömkande. Utan Per är hon ingen. Hon är Pers fru. Det är det hon är.

Det här är en bok som berör, definitivt, men jag blir mer arg än jag blir ledsen. Jag blir arg på Pers grisighet och på Lottens patetiska figur. Jag blir mest arg på Lotten, att hon tillåter sig själv att bli så nedtryckt och nedbruten. Jag är så långt ifrån det själv och kan aldrig se mig själv bryta ihop så totalt, ”bara” för att min man skulle lämna mig. Jag skulle bli förbannad och ilsken och möjligen gruvligt elak och hämndlysten för att han sviker vår familj, men jag skulle aldrig bli passiv och mesig. Men jag blir också ledsen för Lottens skull. Ledsen för att hon mår så dåligt.

Ofta när man krisar kommer hjälpen från oväntat håll, det är inte alltid den närmaste vännen som ställer upp och håller handen mitt i natten, det kan vara en granne som kliver fram och blir den räddande ängeln. Här är det grannfrun Lou som blir det stora stödet. En äldre dam som visserligen stått Lotten nära, men kanske inte på den nivån. Hon hjälper Lotten att andas, bär upp henne och flyttar också in för att hjälpa till med allt.

Men Lotten genomgår en resa, och någonstans på vägen tar hon sig i kragen och börjar bygga upp sitt liv igen. Det är skönt att se. Oundvikligen vaknar också tankarna på hämnd. Till viss del också skönt att se, även om det aldrig är att rekommendera.

Jag tror att alla som genomgått en separation kan känna igen sig i berättelsen, inte i allt, men i detaljer. Som att inte bli inbjuden till samma fester längre, barnens undran över hur och vad man egentligen får känna, hur man täcker upp och hittar på ursäkter för att barnen inte ska bli ledsna, känslan av ensamhet i natten, hur man delar upp bohaget, och så vidare.

Det är en stark bok, äkta och känslosam, och jag skulle gärna läsa en uppföljare om Lotten.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 365
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Jag vet inte riktigt var jag ska lägga den svarta blusen.

Finns på Bokus och Adlibris.