Priset man betalar – Lionel Shriver

Shep Knacker har en plan, som han har arbetat i många år för att kunna förverkliga. Han har skrapat ihop en liten förmögenhet för att kunna lämna USA, slå sig ner någonstans där han kan leva på sina sparpengar resten av livet. Men det blir aldrig av. Hans fru Glynis hittar alltid något som är fel på de ställen de besöker.

Till slut bestämmer han sig för att det är dags med eller utan henne. Han köper biljetter till en ö utanför Zanzibar och konfronterar Glynis med sitt beslut. Då kommer chocken. Glynis har drabbats av cancer.

Shep inser att hon inte kan resa till Afrika, men att han inte heller kan lämna henne. Utan hans jobb har hon ingen sjukförsäkring och kan inte få den vård hon behöver. Men det visar sig att hans sjukförsäkring inte är nog. Den täcker inte den behandling hennes läkare menar är hennes enda möjlighet. Och hur ska Shep kunna vägra att använda sina sparpengar för att försöka rädda sin fru?

Kommentar:
Jag brukar alltid säga att Lionel Shriver är en av mina favoritförfattare, men nu tror jag att det är dags att slå på stort och kalla henne min absoluta favorit. Det är få författare som lyckats hålla så jämn och hög nivå i alla böcker som Shriver. Hennes bästa bok är Dagen efter, min personliga favorit är Dubbelfel, och den mest omskakande är Vi måste tala om Kevin. Priset man betalar är faktiskt den jag tycker sämst om av hennes böcker, men det är fortfarande en riktigt bra bok.

I Priset man betalar går Shriver till angrepp mot det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Det är ett hårt angrepp, och det med all rätta. Det här är en mycket arg bok, fullproppad med ilska och svidande kritik mot det orättvisa och absurda systemet.

Shriver är expert på att teckna osympatiska huvudpersoner, men just Shep är ett undantag. Han är en av få karaktärer i boken som bryr sig mer om andra än sig själv. Kanske till och med för mycket. Men osympatiska karaktärer finns det ändå gott om. Sheps bäste vän Jackson är den mest osympatiska och ett jobbigt inslag. Han håller långa och upprepande monologer om ”systemet”, han är bitter, och det blir tröttsamt att läsa hans ändlösa rabblande. Det är riktigt bra och vältecknade karaktärer överlag, och det finns en vardaglig närhet som gör att man kommer dem så nära.

Jag blir dessvärre inte så berörd av själva historien som jag borde bli. Det är lite småtråkigt. Jag kan inte peka ut några direkta fel, det är bara att den inte talar till mig på samma sätt som hennes övriga böcker gjort. Slutet känns inte heller som ett Shriver-slut, även om jag personligen tycker det var ett mycket bra slut. Men bli nu inte avskräckta, det är fortfarande en riktigt bra och läsvärd bok, det är bara att den inte fullt når upp till samma nivå som hennes tidigare.

Fakta:
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 460
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Vad packar man ner om man tänker ge sig av för alltid?

Finns på Bokus och Adlibris.