Den andre Will Grayson – John Green & David Levithan
Vad händer när två 16-åriga killar med exakt samma namn råkar mötas en kall natt i ett totalt osannolikt hörn av Chicago? Räkna in ett avslöjat falskleg och en misslyckad nätdejt.
Och vad händer när Tiny Cooper också dyker upp på scenen – en i alla bemärkelser stor gaykille och författare/regissör/scenograf/producent/huvudrollsinnehavare till den mest fantastiska high school-musikal som någonsin skådats.
Kommentar:
John Green är författaren bakom Var är Alaska? och David Levithan har tillsammans med Rachel Cohn skrivit Nick & Norahs oändliga låtlista – två av mina favoritböcker inom den här genren. Så mina förväntningar var enorma inför det här samarbetet, kunde det här bli annat än lysande?
Här har Green och Levithan skrivit vartannat kapitel var, och berättar om varsin Will. Den ene är en lite smånördig kille som försöker ta sig igenom dagarna genom att inte bry sig för mycket och hålla käften, och den andre mer självömkande, deprimerad och på väg att komma ut ur garderoben. Egentligen två helt olika personligheter, och två helt olika berättarstilar, men jag hade ändå svårt att hålla isär de båda Will-arna till en början.
Den gemensamma nämnaren är Tiny Cooper, som man får lära känna från två olika håll. Och vilken karaktär han är: ”Kanske inte världens bögigaste människa, och kanske inte världens största människa, men han är förmodligen den största människan som verkligen är bögig, och dessutom den bögigaste människan som verkligen är jättestor.” En underbart galen karaktär som man inte kan annat än älska.
Det handlar om kärlek, om vänskap, rätten att vara den man är och bli accepterad för det. Jag gillar temat och budskapet, men jag blir inte helt såld. Jag hade förväntat mig något extra, något lite mer, med tanke på superteamet Green och Levithan. Men visst är det bra, och en klart läsvärd bok, bara att den inte träffade mig rakt i hjärtat som jag hade hoppats.
Fakta:
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 316
Utgivningsår: 2011
Första meningen: När jag var liten brukade pappa säga: ”Will, du kan peta dina vänner från din kompislista, och du kan peta dig själv i näsan, men peta aldrig dina vänner i näsan.”
Jag vill inte läsa hela ditt inlägg för jag vill väldigt gärna läsa boken men tack för att detta påminde mig om den!
Jag håller inte med dig.
För den här boken träffade MIG i hjärtat. <3
Vad kul alva 🙂
John Green är min favoritförfattare, så jag tyckte naturligtvis att den här boken var otroligt bra. Särskilt slutet, där jag verkligen inte kunde vänta tills jag kom till nästa sida. Men John Green skriver på ett alldeles speciellt sätt, så jag kan tänka mig att boken var svår att översätta. Jag läste hans bok Looking for Alaska på svenska, och den var inte alls lika bra som till exempel An Aboundance of Katherines. Jag saknade hans ordlekar.
John Green är min favoritförfattare, så jag tyckte naturligtvis att den här boken var otroligt bra. Särskilt slutet, där jag verkligen inte kunde vänta tills jag kom till nästa sida. Men John Green skriver på ett alldeles speciellt sätt, så jag kan tänka mig att boken var svår att översätta. Jag läste hans bok Looking for Alaska på svenska, och den var inte alls lika bra som till exempel An Aboundance of Katherines. Jag saknade hans ordlekar.