Flickan som inte fick finnas – Ethel G. Ericsson

Förlag: Månpocket
Antal sidor: 358
Utgivningsår: 2008

– Jag har ingen dotter. Ni har bara ljugit för mig hela tiden. Hon dog för fyra dagar sedan. Det där är en bortbyting. Henne vill jag inte ha.

När Alice Lundström vid 38 års ålder föder en son får hon veta att hon inte kan få fler barn. Men hon får ett barn till. Ett som inte var planerat. Inte önskat. Ethel, flickan som inte fick finnas.

Alice, Ethels mamma, missbrukar sprit och tabletter. Hon lider av psykiska besvär och hennes humör svänger mellan upprymdhet och depression. Lilla Ethel lär sig tidigt att iaktta varje nyans i mammans upp- och nedperioder. Ständigt går hon med en knut i magen av rädsla för att göra eller säga fel. Fysisk och psykisk misshandel, hot, hån, kränkningar och slag hör till vardagen.

När hon är tretton år orkar Ethel inte längre och försöker ta sitt liv.

Kommentar:
Den här boken läste jag med en klump i magen. En sådan barndom som Ethel har borde ingen behöva gå igenom.
Ethels mamma Alice tvingar henne ibland att rensa trädgården från ogräs på nätterna, hon får tillbringa hela natten utomhus i rabatterna. På vintern får hon ibland sova på en trasmatta i förrådet. Hon blir slagen, hånad och lär sig tidigt att säga de rätta sakerna för att hålla mamman på gott humör. Mamma Alice väcker är en någotsånär fungerande mor till sin son, men Ethel behandlas annorlunda. Pappan är en snäll men sorglig figur som jobbar borta under veckorna och dricker sprit på helgerna.

Ethel är också mobbad i skolan och simulerar vid ett tillfälle ett magont som leder till en blindtarmsoperation. Läkaren som opererar henne på felaktiga grunder blir något av en hjältefigur för henne då han ger henne ett kort på sin katt. Att ett foto, en sådan liten sak kan betyda så mycket. Då förstår man hur svältfödd Ethel var på kärlek och uppmärksamhet.

Det här är en sorglig och gripande historia som inte lämnar någon oberörd. Men allt är inte svart, det finns en styrka hos Ethel och en svart humor i berättelsen. Jag tycker det bitvis påminner om Svinalängorna, även om det här finns mer tragik. Boken slutar tyvärr alldeles för tvärt. Jag hade gärna sett ett lite annorlunda slut, att man hade fått följa Ethel genom hela uppväxten.