Vägen – Cormac McCarthy

Förlag: Albert Bonniers Pocket
Antal sidor: 240
Utgivningsår: 2008

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.

Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat — och varandra.

Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

Kommentar:
Det här är en ruggigt och rysligt bra bok som jag fastnade i redan från första sidan. Den skiljer sig från andra böcker genom att den inte har några kapitel, utan hela boken är skriven i en enda följd, endast uppdelad i kortare stycken. Den har heller ingen traditionell dialog med talstreck. Det finns knappt några kommatecken heller, utan meningarna är korta. I vanliga fall skulle jag nog tycka att en bok som är uppbyggd på detta sätt är konstig, men man tänker inte ens på det när man läser.  Språket flyter så bra ändå, det känns ändå vackert och bitvis poetiskt när man läser, och det passar till själva historien. Man dras in i handlingen på ett suggestivt sätt.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det, och hoppet är det enda som mannen och pojken har kvar. De vandrar genom ett öde landskap, utan något att äta, det finns inget som växer. Vägarna kantas av lik och tomma, plundrade hus. Här och där några människor som tvingats bli kannibaler för att överleva.

Detta var en riktig läsupplevelse, som man mår illa av, men ändå inte vill – eller kan – lägga ifrån sig. Det är en mörk och kall värld och framtid som målas upp, men i kärleken mellan far och son finns värme och ljus. Jag kan verkligen rekommendera den!