Bokmässan lever, hurra!
Som vi har väntat, alla vi bokälskare som håller Bokmässan högre än både julafton och Nobepristillkännagivande. Festernas fest har legat i pandemipåse de senaste åren men är nu tillbaka i full kraft. Men hur blev det då? Var det som vi förväntade oss? Är allt som vanligt igen? Ja, när man står där i det sedvanliga torsdagsminglet med halvljummet bubbel i glaset, då känns det precis som förut. Ordningen är återställd. Bokmässan lever igen!
Och ärligt talat kräver jag väldigt lite för att bli nöjd – bokmässan är och förblir årets höjdpunkt oavsett. Men det kändes ändå som ett mellanår vad gäller de stora namnen. Det var lite tunt med kända, internationella författare. Och vad hände med K-salarna? De stora, luftiga salarna användes knappt till något seminarium. Kanske just på grund av att så få stora namn var på plats.
Marian Keyes spred dock internationell stjärnglans, och det var en fröjd att lyssna till henne. Hon verkar vara en helt ljuvlig person, och hon bjöd både på sig själv och sina svenskkunskaper. En av höjdpunkterna för mig.
En annan höjdpunkt är Crimetime. Jag gillar upplägget med två scener, en bar, några schyssta fåtöljer, signeringshörnor och en lika ombonad som genomtänkt stämning med sin mordscensdekor. Jag hängde här rätt stor del av mässan, delvis för att många av mina favoritförfattare pratade om sina böcker, men också för att placeringen av scenerna är så perfekt. Man kommer bort från mässgolvet och det är nära till seminariesalarna. DN/Expressens monter finns också i närheten som levererade intressanta samtal på löpande band, liksom gratis kaffe. Allt man behöver inom räckhåll.
Men något som jag tyvärr tappade bort var Feelgoodscenen. Jag tycker den hamnade lite off – man var tvungen att tränga sig genom hela mässgolvet för att ta sig dit, och så låg den lite stökigt till. Jag har klagat på Feelgoodscenen förut och även om den var mysigare i år än sist, så var placeringen mycket sämre. Är inte feelgood värt lika mycket kärlek som crimetime? Det tycker jag i alla fall, jag skulle gärna se ett mycket större och mer dedikerat område nästa år.
Klimatscenen var (väl?) ny för i år, liksom en Grön Scen, och där hölls samtal med klimatkrisen i fokus. Allt från hur vi gör för att ställa om, men också på temat odling och trädgård.
Och sen måste vi prata om Bokmässans nya satsning: Bokmässan by Night. Var det nån som fattade konceptet och uppskattade det? Jag vet inte om det bara är jag, men när man gått omkring åtta timmar på ett mässgolv och lyssnat till en konstant ljudmatta, så är man inte så sugen på att fortsätta göra samma sak fast i skum belysning. Några utplacerade ståbord, ungefär lika många poddbås där diverse profiler höll sin show, och kanske en lokal som inte var anpassad för ändamålet med tanke på ljudnivån. Dessutom fick man inte gå ut och komma tillbaka igen, då var biljetten förbrukad. Alltså hallå? Det är jättejättekonstigt. Det går väl att trycka en stämpel på handen? Nej, oklart syfte med hela grejen, oklart vem målgruppen var, och det kändes mest som ett sätt att mjölka ur ännu mer pengar ur bokmässepubliken.
Största besvikelsen var dock att favortifiket utanför presscentret på plan 2 inte längre var i bruk. Det var så skönt att kunna sitta där, köpa lite lunch eller fika, och komma bort från golvet en stund. Nu gick det visserligen att sitta där, men fikat fick man köpa inne på mässområdet. Det var dessutom ett skralt utbud i år. Exakt samma utbud i alla fikabåsen, och ett väldigt magert utbud. Går man runt där i fyra dagar vill man ha lite större variation.
När jag ändå är inne på gnällspåret så måste jag lyfta den största seminariebesvikelsen: Ilaria Tuti och Viveca Sten som under Kristina Kappelins ledning skulle samtala om ”Iskall spänning”. Nåväl, om man bortser från den på förhand märkliga kombinationen att fösa ihop Tuti och Sten som inte alls har något gemensamt i sitt sätt att skriva eller sina historier, (det räcker tydligen att man skrivit en spännande bok som utspelar sig där det finns berg), så tycker jag det är respektlöst att hålla seminariet på svenska.
Har man bjudit in en internationell gäst, och ska seminariet hållas på engelska, så kan man inte börja byta språk. Kristina Kappelin tyckte nämligen att det vore bekvämare för Ilaria att svara på sitt eget språk och att det skulle kännas jättekonstigt att prata engelska med Viveca som är svensk. Men hallå? Först och främst, tackar man ja till att 1) moderera ett seminarium på engelska och 2) medverka som författare på ett seminarium på engelska så har man ju gjort det under dom premisserna. Är man inte bekväm på engelska, ja men visst kan man översätta eller simultantolka, men då behöver det vara ett längre seminarium, enbart med den gästen. Det tar ju tid att översätta. Nu blev det pannkaka av alltihop. Först pratade Kappelin tio minuter med Tuti och sen tio minuter med Viveca och sen var det slut. Två separata samtal. Det skulle ha varit två separata seminarier. Det kändes jättejättemärkligt, och hur märkligt ska det inte vara för Tuti att sitta på scenen och inte förstå ett smack av vad som sades under större delen av seminariet. Det är respektlöst. Extra sur är jag också för att lyssna till Ilaria Tuti var det jag hade längtat efter mest av allt. Jag älskar hennes böcker om Teresa Battaglia. Tänk om vi hade fått chansen att lyssna till ett proffsigt modererat samtal, som gick in på djupet och grottade ner sig i karaktären, eller nämnt den kommande tv-serien, eller något om Tutis nya bok.
Moderatorer för övrigt. Hur viktigt är det inte med proffsiga moderatorer! Jag stötte på ett par stycken som varken verkade ha läst boken de skulle samtala om, pratade om andra saker än seminariebeskrivningen, eller pratade en massa om sig själva.
En av de saker jag gillar mest är alla oväntade upplevelser. Man kan ha prickat för hur mycket som helst i sitt seminarieprogram – men det håller aldrig. Dels för att man inte kan klona sig men också för att man ibland är så trött i huvud och ben att man bara slinker in på det som ligger närmast. Jag lyssnade till exempel på Eva Dahlgren som är aktuell med första delen av sina memoarer Instrumenten – Memoarer under konstruktion, och gjorde det bara för att dörren stod öppen och jag hade inget annat planerat. Jag är varken ett fan av Eva eller var sugen på att läsa biografin, men nu är jag ett fan! Vad skön hon verkar vara, liksom biografin! Det var ett underbart samtal, tillsammans med Parisa Amiri.
Men aldrig har jag blivit mer sugen på att läsa en bok som jag blev när jag lyssnade till Karin Bojs när hon berättade om sin nya bok Europas mödrar: De senaste 43 000 åren. Jag är pinsamt okunnig när det gäller forntida historia (om det nu ens heter forntida historia. det kanske är forn-forntida historia? Jag blottar min okunskap här), men jag fick flera aha- och åhå-upplevelser under samtalet att jag högg en bok direkt. Karin Bojs har tidigare fått August-priset för sin bok Min stora europeiska familj, som jag definitivt också måste läsa. Med utgångspunkt i DNA-forskning och alldeles nya rön får vi lära oss massor om folkvandringar och könsroller. Allt var inte bara flintayxor och mammutben på stenåldern, det fanns textilier, mattor och mössor, skriftspråk, och jämlika samhällen – innan de patriarkala indoeuropéerna tågade in och tog över.
Och slutligen. Fasen vad det är fint med yttrandefrihet ändå. Den ska vi vara rädda om! Fler än en av de utländska gäster jag lyssnade till nämnde just detta, hur viktigt det är med arenor som Bokmässan som ger röst åt de som inte längre får verka i sina hemländer eller tillåts säga vad de vill. Och DET är ändå det allra bästa med bokmässan.
Tack för i år, vi ses igen 2023! ❤️