Vintervatten – Susanne Jansson

Treårige Adam försvinner från sitt hem på Orust. Polisen drar slutsatsen att han drunknat, men pojkens skuldtyngda pappa Martin anar vad andra inte förstår. Det var inte någon olycka. Någon eller något har lockat pojken ner i havet, har ropat på honom från djupet. Bland kartongerna på vinden hittar han märkliga fakta om tragedier som går långt tillbaka i tiden. De visar sig tjäna inte bara som ledtrådar till vad som hänt hans son, utan också till händelser i Martins egen uppväxt.

 

Vintervatten är en suggestiv spänningsroman som balanserar på gränsen mellan verklighet och det oförklarliga. Havet har en stor plats i berättelsen – det mörka, djupa som lockar och drar. Havet som kan vara stilla, varmt och smekande, eller ilsket och skummande. Något vi inte har kontroll över.

 

Det handlar också om sorg och saknad. Skulden som tynger Martin efter sonens försvinnande äter sig in i honom. Han isolerar sig, hallucinerar, och hans fru och lilla dotter orkar inte vistas i hans närhet. Det är plågsam läsning att vistas i Martins mörker.

 

Länge vet jag inte åt vilket håll den här romanen kommer att svänga, vad som kommer att hända, och hur allt kommer att sluta. Men det bränner under huden, hela vägen.

 

Vintervatten gavs ut postumt i år. Författaren Susanne Jansson gick tyvärr bort förra året, endast 47 år gammal. Det gör mig ledsen att höra, jag hade mer än gärna fortsatt följa hennes författarskap. 

 

Förlag: Wahlström & Widstrand

Utgivningsår: 2020

Antal sidor: 256