Jag for ner till bror – Karin Smirnoff

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel.

 

Att läsa Jag for ner till bror är lite som att träda in i ett eget universum, både vad gäller språk och handling. Det är… speciellt. Eller nalta eljest.

 

Boken är skriven med korta meningar, och utan komma-, utrops-, eller frågetecken. Bara punkt som enda avskiljare. Personnamnen skrivs ihop, och utan versaler: janakippo, göranbäckström, ingelahansson och så vidare. Och så finns det en hel del dialektala uttryck. Allt sammantaget skapar ett väldigt speciellt språk med en speciell rytm och melodi. Jag njuter när jag läser.

 

Jag njöt däremot inte när jag lyssnade, jag var tvungen att lägga ner ljudboken. Det låter väldigt märkligt med Lo Kauppis släpiga stockholmskdialekt, det passar inte alls ihop.

 

Själva handlingen är också den speciell. Det är glesbygd och inland, det är tragikomiskt och deprimerande, på sina håll rent obehagligt. Det är på samma gång realistiskt och surrealistiskt. Jag känner igen mig i människor och miljöer – samtidigt som jag tack och lov inte alls kan relatera.

 

Jag for ner till bror är en strålande debut och en väldigt annorlunda läsupplevelse. 

 

Förlag: Polaris

Antal sidor: 318

Utgivningsår: 2018