Från Noice till nu – Peo Thyrén

Publicerad av

När Peo Thyrén var tolv år grundade han rockbandet Noice. 1980, fem år efter de första gitarrackorden hemma i Gustavsberg, var Noice tillsammans med Gyllene Tider Sveriges största band och spelade för utsålda folkparker och skrikande tonåringar.  

När Noice splittrades blev Peo uträknad. Men inom ett år bildade han och gitarristen Kee Marcello gruppen Easy Action och skrev kontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Efter några album gick Peo vidare till jättesuccén Sha-Boom och superhiten R.O.C.K. Innan dess skrev han Dansa i neon till Lena Philipsson i Melodifestivalen.  

Kommentar:
Min relation till Noice har varit i princip obefintlig de senaste 30 åren. Numera är de ett coverband av sig själva, och det är ju inte så konstigt. De var relevanta som tonåringar på 80-talet, två av medlemmarna finns inte längre i livet, och nu är bandet något helt annat.

Egentligen var jag alldeles för liten för att uppskatta och förstå Noice när de slog igenom, men med en äldre syster så fick jag hennes musiksmak på köpet och jag nötte Bedårande barn-plattan i min tidiga barndom. Det var spännande, farligt, och de sjöng om en helt annan och totalt främmande värld som innehöll tunnelbanor, gatustrider och sylvassa klackar.

Nu under tiden som jag biografin har jag gått ner mig i nostalgiträsket och YouTubat låtar som jag trodde att jag hade glömt men det visar sig att varenda textrad sitter där. Och jag slås av hur jäkla bra vissa låtar fortfarande är, och hur begåvad Freddie Hansson egentligen var. Detsamma kan jag väl inte säga om Sha-Boom, som jag älskade under min tonårstid men inte så mycket längre. Den repertoaren har inte åldrats på samma fina sätt om man säger så.

Jag tycker det här är en väldigt intressant biografi, som spänner från Peo Thyréns uppväxt i Gustavsberg, genombrottet med Noice, och uppbrottet, och senare rebooten. Vidare över till andra band som Easy Action och Sha-Boom, och till en karriär som låtskrivare och manager till Nya Vikingarna. Det är en spännande inblick bakom kulisserna på den svenska musikscenen.

Sen finns det en hel del som jag inte gillar. Det blir lite mycket framhäva sig själv – och ja det kanske är helt fine om det nu ”allt” verkligen är hans förtjänst, det är han som startar band och det är han som ligger bakom det ena och det andra. Och sen hänger han också ut en del folk som kanske förtjänar det – även om han bytt namn på personerna så vet man ju precis vem han menar, vad är då vitsen med att byta namn? Det kristna flummeriet med väckelsemöten och healandetrams gillar jag inte heller. Men det är ju min personliga aversion som kommer fram där och det har inget med boken i sig att göra, det påverkar bara hur jag ser på Peo Thyrén som person.

Men det jag verkligen inte gillar är slarvet. Här finns massor av rena slarviga och uppenbara stavfel som ”#meetoo” eller ”familjen McCahan” eller ”Duane Looken” eller ”Doc Forrest” – alltså kom igen. Och det får en ju att undra vad mer som är fel rent faktamässigt också. (Ja exempelvis hittar jag inte min hemstad i turnélistan trots att jag vet år och datum då jag varit på Sha-Booms spelning.) Jag tycker Bokfabriken borde skärpa sig, på riktigt, det är alltid mycket brister i deras utgivning tyvärr.

Fakta:
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: 2019

Finns på Bokus och Adlibris.