Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin.
Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.
Kommentar:
Jag har nästan inte kunnat fira jul i år, så fast som jag varit i 1711, Skåne och pesten. Jag har bara velat dra mig undan och läsa färdigt den här berättelsen som helt uppslukat mig de senaste dagarna. Jag visste inte att jag längtade så mycket efter en bok som Häxorna!
Häxorna är lysande läsning! Av så många skäl – låt mig berätta. Först och främst är det en välskriven och välresearchad roman (ja eller vad vet jag om 1700-talets Skåne egentligen, men det känns trovärdigt). Tonen träffar rätt och ibland blir språket nästan poetiskt vackert, fast vi är mitt i böldpesten.
Sen har vi människorna. De är karaktärer av kött och blod. Det vanliga i historiska romaner är att vi har en hjältinna som är lite bättre än alla andra, hon är modern i sitt tänk och sitt agerande, medans hennes antagonister är dumma och trångsynta. Men så är det inte riktigt här, och det är det jag älskar mest av allt. Jag tycker att scenen där Isabella dränker kattungar är väldigt talande. Hon gör det för att man måste, annars blir det för många katter, och hon gör det utan att lägga in några moderna värderingar i hur hemskt det är. Det är bara så man gör på 1700-talet. I vilken annan historisk roman som helst hade hjältinnan aldrig dränkt några kattungar – där hade antagligen hennes fiende gjort det istället och hjältinnan hade stått gråtande bredvid och tyckt det var fruktansvärt.
Vi har också Annis, hennes syster, som går med ryggen rak trots svält, fattigdom, för många barn och en rackare till man. Jag känner verkligen med henne och kan förstå hur hon är. Även prosten som är en guds man – men ändå accepterar ”häxkonster” – är välporträtterad. Jag tycker att hela persongalleriet visar upp både mörka och ljusa sidor, precis som människor är.
Jag tycker också om den här blandningen av att leva efter kyrkans regler och förlita sig på gud, men ändå är det läkekvinnorna man vänder sig till vid sjukdom eller problem. Man både fördömer och är beroende av dem.
Häxorna är fantastisk, läs den!
Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 379
Utgivningsår: 2019
