Vi mot er – Fredrik Backman
Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt.De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts.
Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.
Kommentar:
Eftersom Fredrik Backman upprepar sig hela tiden så upprepar jag mig själv från min Björnstad recension. För det gäller även här:
Jag irriterar mig på Backmans sätt att formulera sig. Så här. Med korta meningar för att understryka något viktigt. Och djupt. Så att ingen av oss. Ingen. Ska kunna missa det han försöker säga. Och ibland lyckas han. Ibland blir det melodramatiskt och floskligt. Men grejen är att det KÄNNS inte. Inte på riktigt. Det är som att han försöker plantera in känslor i läsaren istället för att bara låta dem komma naturligt och det stör mig. Och det stör mig ännu mer när jag går på det och det faktiskt kniper till i hjärtat ibland.
Det är precis samma sak här i Vi mot er. Och om möjligt har det Backmanska slagit knut på sig själv och blivit än värre och än mer övertydligt. Första tredjedelen av boken var närmast plågsam att läsa. Jag kämpade med språket och med handlingen. Det var inte alls bra. Det finns liksom en gräns för hur många gånger man kan poängtera att hockey är inte bara hockey. Vi har fattat det vid det här laget.
Det tar sin lilla tid att komma in i handlingen, men visst får han ändå till det. Det blir ju en bra bok till slut. Eller, den blir okej i alla fall. Den är inte lika bra som Björnstad. En tredje del utlovas, men jag förstår inte varför. Det känns onödigt. Det var så pass mycket avslut och framtidsblickar att det räcker gott och väl. Jag är totalt osugen på en fortsättning – men jag kommer absolut att läsa den och jag kommer garanterat att bli både irriterad och hjärtnupen, förmodligen fälla några tårar på slutet, trycka boken mot bröstet och tycka att fasen vad bra han får till det trots allt, den där Backman…
Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 525
Utgivningsår: 2017
Första meningen: Har du sett en stad falla?
Andra som bloggat om boken är Maddes bokblogg och Lottens bokblogg.
Du beskriver exakt vad jag kände när jag slutade mitt i En man som heter Ove. Och anledningen till att jag inte velat läsa något mer av honom.
Hahaha så bra imitation av Backmans stil.
Jag älskade historien i Björnstad. Karaktärerna också. Men språket går en verkligen på nerverna ibland.
Hahaha, jag har kanske 50 sidor kvar av boken, men ja. Och gud vad det gås omkring med gevär och sitts i träd och körs bil och älskas syskon också.
Håller precis med om hans sätt att skriva. Har bara läst "Britt-Marie var här" och det får räcka för min del. Han får till det ibland, men han tappar flytet med sina korta meningar . Jag tror han skulle vinna på att spara på information och låta läsaren få möjlighet att tänka själv. Det får jag inte, allt klistras på mig. Jag är redan färdig med Backman. Tror jag.