Allt som blir kvar – Sandra Beijer
Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr.Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls?
Kommentar:
Jag kan bara inte med den här typen av huvudpersoner: ”Det är såååå synd om mig för min kille har gjort slut, jag käääänner så mycket och jag känner ingenting aaaalls och det är jag, jag, jag och jag skadar mig själv så känns det lite bättre fast det göööör ju inte det och jag är så tom och går sönder och bara min kille kommer tillbaka så blir allt bra igen.” Not. Det är så tragiskt. Och ännu mer tragiskt om det här är verkligheten och igenkänning? Måns Wadensjö skrev i SvD: ”En både romantisk och realistisk skildring av hur det är att vara ung i Stockholm.”
Fy fan för att vara ung i Stockholm om det är så. Jag vill tro att det här bara är en tiondel av att vara ung i Stockholm. Jag hoppas att det finns en liten, liten klick som känner igen sig i Matilda. Och jag hoppas att Matilda och alla Matildor där ute lyckas hitta styrkan i sig själva, vågar tro på sig själv, och inte måste söka någon annans bekräftelse hela tiden eller går sönder så fort ett förhållande går sönder. För annars kommer vi att översvämmas med vuxna kvinnor som går runt och beter sig som Lena Anderssons Ester. Och så kan vi inte ha det.
Nej, det här en rätt så tröttsam historia. Jag har förstått att många hyllar den och framför allt hyllar Sandra Beijers språk. Visst griper det tag ibland, språket är bättre än själva handlingen. Allt som blir kvar lämnar just ingenting kvar hos mig.
Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 206
Utgivningsår: 2016
Första meningen: Jag står kvar i korsningen med mobilen i handen när skärmen släcks.