Profeterna vid Evighetsfjorden – Kim Leine

Året är 1787 när prästen Morten Falck lämnar Köpenhamn och färdas till Grönland och kolonin Sukkertoppen för att kristna dess odöpta infödingar, som har hängett sig åt kätteri och villoläror. Morten vill genomlysa kolonin med förnuft och upplysning. Men bland grönländarna pyr ilskan över de danska missionärernas övergrepp och längre in i landet sjuder ett uppror. I mötet med Grönland och det folk han försöker tämja tvingas Morten konfronteras med sitt eget mörker. 

 

Själva ledorden för den här romanen är ett citat av Rousseau: “Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Det är ett citat som Morten Falck bär med sig och funderar mycket över. Är man någonsin fri? Är det närmare till frihet på Grönland, långt borta från civilisationen? Han känner begäret att åka dit och missionera, att frälsa hedningarna, och att få kasta av sig sina bojor och bli verkligt fri.

 

Det här är en roman som biter sig fast, som gör att man känner sig smutsig efteråt. Fast på ett bra sätt. Sällan har jag läst en bok som innehåller så mycket kroppsvätskor, tarmrörelser, krypande löss och snuskigheter. Morten Falcks inneboende mörker, hans sökande efter att förstå, att försonas och bli förlåten, hans vilja att frälsa och göra gott, och hur han gradvis förfaller är fascinerande att följa.

 

Jag har en förkärlek för karga och isolerade miljöer, och här får jag verkligen mitt lystmäte tillfredsställt. Det grönländska landskapet är livfullt beskrivet, det är färger, dofter och stämningar. Den del av boken som utspelar sig i Köpenhamn är minst lika bra skildrad. Det här är en stor historisk roman.

 

Kim Lein tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2013 för den här boken. 

 

Förlag: Forum

Antal sidor: 560

Utgivningsår: 2013
Första meningen: Änkan har själv gått hit upp, ingen har tvingat henne till det.