Vi – David Nicholls
Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån. Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.
Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision. Vad skulle kunna gå snett?
Kommentar:
– Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.
– Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?
– Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?
David Nicholls följer upp storsuccén En dag med en lite mindre dramatisk känslokarusell. Vi är en roman om medelålders äktenskapstristess, en relation i upplösning, en road trip genom Europa, och ett hopp om att återuppliva kärleken.
Douglas, den lite torra och tråkiga bananflugeforskaren är gift med den bohemiska och frisinnade konstnärssjälen Connie. Ett omaka par som ändå varit gifta i 25 år, med en 17-årig son och ett liv som rullar på. Tills Connie en dag berättar att hon vill skiljas. Douglas förstår ingenting. Men familjeresan är bokad, och de ger sig ut på en make it or break it-resa: Douglas fast bestämd att allt kommer att ordna sig, Connie lika bestämd på att gå isär.
Och det är en omtumlande resa, berättad av Douglas, som vi får följa med på. Det är dramatiska saker och stora känslor men presenterade på ett stillsamt sätt. Det här är inget slag i magen som En dag. Det är bitterljuvt och sorgligt, melankoliskt och deprimerande. Det är väldigt roligt på sina håll, men skratten kommer främst på Douglas bekostnad. Det blir lite för sorgligt, för deprimerande… skratten fastnar i halsen fast inte på ett bra sätt. Det är tragikomiskt men utan den där glimten i ögat som exempelvis Jonathan Tropper levererar. Tankarna går just till Tropper när jag läser, och jag tänker också lite på Don Tillman i Projekt Rosie. Douglas är en slags lightversion av Don Tillman – analytisk och metodisk i sina ansträngningar att rädda äktenskapet.
Och visst är det här en bra bok, riktigt bra till och med, full av igenkänning och som leder till både skratt och tårar. Men den går inte rakt in i hjärtat på mig som jag hade önskat.
Fakta:
Originaltitel: Us
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 421
Originaltitel: Us
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 421
Utgivningsår: 2014
Jag föll som en fura för boken. Den hade kunnat kortas ner en aning, men det verkar jag tycka om de flesta böcker för tillfället, så jag litar inte riktigt på mig själv där 🙂 Det känns som att resan kanske blev lite väl lång, men det var inget som störde. Gick snabbt att läsa den ändå. Roligt att du också tänkte på Tropper och Tillman. Det gjorde jag med, ,fast jag kom inte på det förrän du skrev det och jag läste det 🙂
Jag kan inte sluta att undra över vad det var som fick Connie att ändå bli kär i Douglas. Hans goda sidor uppvägde inte de mindre goda, utifrån hennes synvinkel, fick jag för mig, men ändå hängde hon kvar.
Jag gillar ju tjocka böcker så det gjorde mig inget att resan blev lång… Men den saknar något som får det att gå rakt in i hjärtat på mig, jag vet inte riktigt vad. Det var lite för deprimerande läsning kanske… trots att den ändå slutar fint. Douglas och Connie är väldigt omaka, jag kan nog förstå att hon blev kär trots allt, eftersom han var så annorlunda. Men kanske svårare att förstå att hon stannat kvar i så många år…
Hej!
Ville bara berätta hur fantastiskt glad jag är över hyllan! Jag upptäckte din blog för ca 1 år sedan och jag slukar det mesta du rekommenderar. Varje gång det är dags att låna hem en ny hög från biblioteket läser jag dina recensioner och beställer hem det mesta du gillat, och jag blir aldrig besviken. Tack för att du finns!
/Monica