Dregen, självbiografin – Andreas Dregen och Tore S. Börjesson

Dregen, rockstjärna och Svensson på samma gång, berättar om sitt liv för Tore S. Börjesson och det blir en ärlig, naken och avslöjande rockbiografi. Turnéminnen blandas med rektalundersökningar och håravfall. Efterfest med Quentin Tarantino i Farsta. Högt blandas med lågt, toppen med botten, rockscener med vardagsliv, och som en röd tråd genom hela boken lyser Dregens passion och driv.

Dregen berättar öppet om sin uppväxt i Nässjö. Barndomen, kärleken till musiken och besattheten av KISS. Över till den fruktansvärda händelsen när han 11 år gammal får bevittna sin pappas självmord. Här finns mängder av musikminnen, från Backyard Babies, Hellacopters och andra band. Turnéminnen i form av roliga anekdoter och åh fan-händelser, det mesta preskriberat vid det här laget. Mycket alkohol och droger, och förstås en del brudar även om Dregen ”inte var värst på det området”. 

Men jag gillar inte riktigt utförandet. Ibland pratar Dregen med sina egna ord. (I kursiv stil. Suck.) Det är då det är som intressantast. Då blir det riktigt bra. När Tore skriver om Dregen i tredje person blir det allt som oftast alltför glorifierande. Dregen är si, Dregen är så, och så läggs det in en massa anekdoter om andra band och artister och musikreferenser som egentligen inte har någon annan relevans än att Tore vill berätta om det. Jag behöver inte bli skriven på näsan att Dregen är ”hela paketet” eller att han är på det ena eller andra sättet. Jag föredrar att bilda min egen uppfattning utifrån de historier som berättas.

Boken om Dregen ger mig ingen wow-känsla, det är intressant läsning, men det är inte den bästa rockbiografi jag läst. Kanske för att jag inte är ett superfan av hans musik. Men det är kul att komma Sveriges största rockstjärna in på livet och lära känna honom bättre, och jag inser under läsningens gång att han är mycket större än jag förstått. Boken är snyggt förpackad också, jag gillar omslaget och de svartkantade sidorna.