Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. De går sista året på gymnasiet och försöker lindra den känsla av leda som är typisk för tonårstiden. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring.
Yael utbildar skyttar. Avishag arbetar som gränsvakt. Lea är militärpolis och föreställer sig historierna bakom de ansikten som passerar genom vägposteringen dag efter dag. De unga kvinnorna drillas hårt och förbereds på ett ögonblick som kanske aldrig kommer. De lever mitt i den konflikt som vi ständigt hör talas om, men sällan fått uppleva så intimt som här.
Kommentar:
Det eviga folket är inte rädda är en stark skildring om hur det är att växa upp som ung i Israel. Redan på första sidan är jag fast, med skoleleverna som sitter och lär sig definitionerna av PLO, SAM, IAF och RPG-barn. En främmande värld som krockar med ”vanligt” tonårsliv i form av mobiltelefoner, Mean Girls, Dawson’s Creek och annan populärkultur. Efter studenten följer den obligatoriska militärtjänstgöringen där ungdomarna istället för att möta sin ljusnande framtid vallas in i en kall och hård vuxenvärld där de möter konservativa och patriarkala strukturer och där de som kvinnor får slåss mer mot tristess och leda än mot fiender. Tredje delen av boken handlar om livet efter militären, hur de försöker hitta sig själva och sin plats i samhället.
Det är en ostrukturerad berättelse, historien växlar mellan de tre berättarrösterna Yael, Avishag och Lea, och den växlar från första person till tredje person. Vissa delar är knivskarpa och skildrade med inblick, och andra delar är mer surrealistiska och drömlika. Jag upplevde det bitvis som svårt att hänga med i svängarna.
Det är också en ojämn berättelse, jag pendlar mellan att tycka det är briljant till att vilja stryka bort vissa partier. Styrkan ligger i första halvan av boken. Det eviga folket är inte rädda är inte en bok som jag älskar förbehållslöst, men det är en mycket läsvärd och intressant historia som utspelar sig i en miljö som inte ofta skildrats.
Man ska inte se boken som en politisk inlaga säger Shani Boianjiu, hon har bara skapat en berättelse utifrån sina egna erfarenheter. Och det kanske är precis så det är. Men man kan inte läsa en bok som utspelar sig i det här området, skriven av en israelisk författare, utan att läsa in saker och leta efter åsikter. Det fina med den här boken är att man kan se den ta ställning för båda sidorna, beroende på vad man själv vill se. Det finns en ironiserande ton när hon beskriver soldatlivet, men framför allt annat ser jag meningslöshet. Trötta, uttråkade soldater som hellre vill vara någon annanstans är inte en tillgång för någon armé i något land.
Fakta:
Originaltitel: The People of Forever Are Not Afraid
Antal sidor: 365
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Det är dammigt i den här baracken till klassrum, och läraren Miras hår är låtsasorange och bränt i topparna.
Jag vill verkligen läsa, tycker ämnet är så intressant!
Jättenyfiken på den här boken! Men jag anar att det är kanske en sån bok där ämnet blir väldigt intressant men romanverket inte är lika lyckat? Otäckt och fascinerande med den obligatoriska militärtjänsten för alla under 2 år. Det måste ju forma israelerna på ett väldigt speciellt sätt..?
Hon har onekligen en speciell stil, vet inte vem jag skulle kunna likna henne vid. Och visst måste det forma israelerna, bara att växa upp i en sådan miljö med de konflikter och den oro som ständigt är närvarande, sen generationer tillbaka. Och så militärtjänsten, på nåt sätt pausar man livet precis när det ska börja.