I saknaden föds hatet – Peter Bäckman

Med ett välriktat skott skickar en man en annan man till dödsriket. Motivet är solklart. Ingen ska behöva genomlida det han genomlidit, ingen ska behöva lämnas ensam, ingen ska behöva sakna som han gör. Därför måste de dö. Äcklen. Avskummen. Odjuren.

När Stefan Tideman och hans kollegor vid Östersundspolisen börjar nysta i mordet inser de inte vad de har ställts inför. De jagar en mördare som just påbörjat sitt uppdrag. En man som drivs av kraften i ett ekande tomrum. En man som inte skyr några medel för att nå sitt mål; Återförening.

 

I saknaden föds hatet, är Peter Bäckmans andra roman om krimgruppen vid Östersundspolisen, och den tar vid där Frostbett slutade. Och nu har Bäckman lagt in en högre växel.

 

Även den här gången skriver han om utsatthet – i förra boken mobbing och här sexuellt utnyttjande. Och det känns lite extra obehagligt att läsa den här boken just nu, efter det tragiska som hänt i Kumla. Både i boken och i verkligheten handlar det om pedofiler som söker sina offer på internet genom att utge sig för att vara någon annan.

 

Det är spännande läsning och tempot är rappt. Det händer saker hela tiden. Jag klagade lite på dialogen förra gången, det tänker jag inte göra nu, för den har blivit bättre. Men jag skulle till nästa bok också vilja se en perfekt upplösning – något av det svåraste att få till i kriminalromaner. Här är det full fart och spännande hela vägen in i mål, men jag hade gärna sett att säcken knöts ihop helt. Fast några trådar kanske medvetet lämnats lösa för att sys ihop i nästa bok…

 

Förlag: Jengel Förlag

Antal sidor: 272

Utgivningsår: 2012

Första meningen: Han hade bestämt sig för att dö, sedan vägt alternativen i månader och till slut kommit fram till att det som brann i honom inte skulle få brinna vidare, inte skulle få ta fäste ordentligt för att sedan explodera.