Den femte årstiden – Mons Kallentoft

Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga.

Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för flera år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från S:t Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om?

Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.

Kommentar:
Den femte årstiden är femte boken om kriminalinspektör Malin Fors. Jag var inte så förtjust i Mons Kallentofts deckare (Midvinterblod, SommardödenHöstoffer och Vårlik) till en början, men de har vuxit. Jag tycker att de bara blir bättre och bättre. Jag är så glad att jag gav honom en chans till efter att ha varit mycket skeptisk efter första boken Midvinterblod, för den här deckarserien om Malin Fors har utvecklat sig till en av mina favoriter.

Men det som fortfarande stör mig är alla de kursiva partier där de döda pratar, de blir så högtravande och tilltalar mig inte alls. Jag stör mig också på de icke-kursiva partier där vi får följa någons tankevärld. Jag skummar de partierna – vilka är ganska många – men det gör inte boken sämre. Handlingen klarar sig gott utan de tillkrånglade inslagen. Jag önskar att Kallentoft skulle skippa allt det. 

Malin Fors fortsätter att intressera mig, hennes trassliga liv som numera nykter alkoholist. Hennes kantighet har börjat slipas ned en aning, en mjukare sida glimtar till ibland. Men hon är fortfarande den Malin vi lärt känna, besatt, tvär, komplicerad, på gränsen i allt hon gör.

Det här är brutalt, otäckt och bitvis riktigt ruggig läsning. Hat och ondska genomsyrar hela berättelsen. Men det är samtidigt mycket bra. Den här (avslutande?) delen är nog den bästa i serien och jag känner mig mycket nöjd med hur den slutar.

Fakta:
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 456
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Jag förstår inte varför.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är
Bokstunder, Bokbrus och Boksnoken.