Under ytan – Ann Packer
Carrie Bell är tjugotre år och har varit tillsammans med Mike Mayer i åtta år. Ett självklart par i allas ögon, men i bilen på väg mot Clausens Pier och den årliga vårpicknicken med gamla kompisar vill Carrie göra slut på deras relation. Innan hon hinner säga något dyker Mike från piren ner i det oväntat grunda vattnet. På ett ögonblick förändras deras värld. När Mike vaknar upp ur sin koma är han förlamad från midjan och neråt, och kommer aldrig att kunna gå igen. Ska Carrie stanna kvar hos honom eller gå vidare med sitt eget liv?
Efter en sommar med täta sjukhusbesök och dåligt samvete packar Carrie sin bil och utan att berätta det för någon åker hon till New York.
I New York möter Carrie Kilroy, en vuxen man med stark integritet, och upplever för första gången en sinnlig och djup kärlek. Men en dag ringer telefonen…
Kommentar:
Det är en ganska intressant frågeställning i den här boken, ett moraliskt dilemma om Carrie som tänkt göra slut med sin pojkvän, men innan hon kommit så långt så skadar han sig i en dykolycka och blir förlamad. Ska hon stanna kvar hos honom av pliktkänsla, för att det är det som förväntas av henne, eller ska hon bryta upp och lämna honom? Är hon en dålig person för att hon sticker, definieras hon av sina handlingar, eller är hon samma person oavsett?
Det är som sagt en intressant story, men jag tycker inte att den berättas särskilt bra. Det största problemet har jag med Carrie, jag tycker inte om henne. Jag tycker hennes handlande är grymt och okänsligt, hon är självisk, inte bara i sitt handlade gentemot Mike men även mot sin mamma och sina vänner. Det känns inte heller som att hon utvecklas särskilt mycket under resans gång.
Jag tycker ändå det är en okej bok, men den saknar det där lilla extra. Den här sortens historia hade exempelvis Jodi Picoult kunna berätta så mycket bättre. Nu blev det bara en god idé men inte så mycket mer.
Fakta:
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 396
Utgivningsår: 2006
Första meningen: Mike brukade alltid reta mig för det där med att komma ihåg, det där med att jag kunde minnas flera år senare vad folk haft på sig vid ett visst tillfälle, till och med vilka smycken och skor de haft.
Jag tyckte också att det bara var en okej bok och att det var en intressant frågeställning. Vad kände du om slutet?
Jag gillade inte slutet alls, för många lösa trådar, men jag blev trots allt nyfiken på vad som händer sen. Inte så mycket nyfiken på Carries vidare öden, som på alla de andra, så en uppföljare hade jag gärna läst ändå.
Jag har inte läst boken, men när jag läste din recension insåg jag att jag sett filmen. En tv-film visserligen och inte kan den ha varit speciellt bra heller för jag kommer inte ihåg slutet….
Det finns en svensk film som handlar om samma sak; en yrkespilot dyker på för grunt vatten en sommarkväll och blir förlamad (från midjan och ner tror jag?), men jag minns inte om flickvännen i den filmen hade tänkt bryta upp. Annars verkar det vara väldigt likartad handling, utifrån dina tankar om boken. Efter olyckan kom filmen in på "göra slut eller inte-resonemang".