An echo in the bone – Diana Gabaldon

An echo in the bone tar vid direkt där Snö och aska slutade. Claire, Jamie och Ian lämnar nu Fraser’s Ridge för att resa tillbaka till Skottland, för att träffa familjen på Lallybroch, och för att ta med sig tryckpressen från Edingburgh tillbaka till Amerika. Men det är en lång väg hem, och krig härjar. William och Jamie står på olika sidor i konflikten, och William är fortfarande ovetande om vem som är hans riktige far.

Historien växlar mellan 1770-tal och 1980-tal, där Brianna och Roger befinner sig på Lallybroch, som de köpt. De har börjat anpassa sig till sitt nya liv, och saknaden efter Claire och Jamie lindras något av den ask med brev som föräldrarna lämnat efter sig. Brev som Claire och Jamie skrivit och bevarat, i hopp om att Brianna och hennes familj kommer att läsa dem i framtiden. Men allt är inte frid och fröjd… en främling stryker runt huset och skrämmer barnen… en främling som visar sig vara någon som gått genom stenarna…

Vi får även följa William, och lord John, och även Ian är berättare i några delar, och det är flera nya personer som läggs till handlingen. Såväl som gamla bekanta som dyker upp igen. Lite rörigt, och lite för mycket som jag finner ointressant. Jag hade nog sett att fokus varit mer på Claire och Jaime, samt på Brianna och Roger.

I tre år har jag väntat på att den här boken skulle komma ut, och det är med blandade känslor jag lägger den ifrån mig. Det finns flera saker att irritera sig på, felaktigheter i texten som säger emot det som utspelat sig i tidigare böcker, och sådant är slarvigt om man nu har hållit på så länge med att skriva den här boken. Jag är verkligen, VERKLIGEN, ett stort fan av Claire och Jamie och Diana Gabaldon, och visst älskar jag den här boken precis som jag älskar hela serien… men… om jag ska vara kritisk så är det här faktiskt inte sådär jättebra…

Större delen av boken är Dianas detaljerade och ingående beskrivningar av kriget, slagfälten och sjukvården, och det blir lite enahanda efter ett tag. Det händer inte särskilt mycket som för historien framåt, men det läggs ned stor omsorg på att skildra allting. De sista 150 sidorna i boken är de verkligt intressanta, där händer det grejer kan jag lova! Och där stressas det. Det hoppar hit och dit och är väldigt forcerat. Bara de sista sidorna hade kunnat fylla en hel bok. Där hade jag velat ha mer detaljerade beskrivningar, där hade hon kunnat ta god tid på sig med berättandet, hellre än de hundratals sidor i mitten där Claire och Jamie är belägrade i fort Ticanderoga. Det blir otroligt dåligt och fullkomligt icke-trovärdigt det som händer på slutet just när det är så forcerat och man inte får någon förklaring till varför vissa personer agerar som de gör.

Sen så får man inte lämna historien mitt i – totalt oavslutad och miljoner lösa trådar som väntar på att få sin upplösning. Man kan lämna cliffhangers, men man slutar inte mitt i konversationer som Diana gjort här. Blir det nu ytterligare tre års väntan på nästa bok? Suck…

Det positiva är att det här är första gången som jag läst Gabaldon på engelska, och det är något alldeles extra! Det blir en helt annan känsla när gaeliskan och skotskan blandas med det engelska. ”Dinna fash yourself mo cridhe.” Och det blir mer personlighet hos karaktärerna när deras språk skiljer sig från varandra. I den svenska översättningen så pratar de flesta likadant.

Sen är det förstås också positivt att detta inte är den sista boken… minst en till kommer det att bli!

Fakta:
Förlag: Delacorte Press
Antal sidor: 823
Utgivningsår: 2009
Första meningen: The body is amazingly plastic.