Två sjöar – Johan Nilsson

Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 326
Utgivningsår: 2009

Granbacka, ett litet brukssamhälle någonstans i Västsverige. Det är 80-tal, band som Gyllene Tider och AC/DC lyser upp tristessen. Badminton dominerar Stefans liv och tillsammans med vännen Micke bildar han ett omaka men framgångsrikt dubbelpar.

Fast möjligheterna finns någon annanstans än i Granbacka, att vara ung är att vilja därifrån. Så känner den rastlöse Micke, så känner också den egensinniga Carina med konstnärsdrömmarna. Stefan är den enda som inte verkar längta bort: när han sitter på ortens kinakrog omgiven av vänner känner han att allt är möjligt – här.

Efter gymnasiet tar livet en ny vändning, kretsen splittras och Stefan är den enda som blir kvar i Granbacka. År efter år går han till samma jobb, bor i samma lägenhet, tar sin vanliga runda i skogen. Inom honom växer en stark förtvivlan, och saknaden efter den gamla gemenskapen är svår.

Så ringer Micke och berättar något som får pusselbitar att falla på plats, men som samtidigt väcker nya frågor. Och svaren på de frågorna hade det kanske varit skonsammare att silppa.

Kommentar:
Alla som växt upp i en småstad kommer nog att känna igen sig i den här skildringen. Konflikten mellan att stanna kvar och bli en "loser", eller resa ut i världen och förverkliga sina drömmar. Men visst kan drömmarna förverkligas även om man bor kvar i småstaden. Stefan är nöjd, men är det något fel med att bara vara nöjd? Måste man vilja bort, vilja mer?

Stefan är nöjd med tillvaron och sitt okomplicerade liv som tuffar på. Micke är en mer rastlös själ som söker kickar  och dras till livet i storstan. Carina är en konstnärssjäl men hennes skaparlust tar henne inte riktigt nånstans. Vi får följa dem från tidiga tonår fram till trettioårsåldern.

Relationerna mellan Stefan, Micke och Carina är det centrala i boken, men det finns en sidohandling om en död, eventuellt mördad, badmintontränare med ett maoistiskt förflutet. Stefan och Micke drar igång en privatspaning omkring detta som pågår genom åren. Den mordgåtan tillför inte något extra till berättelsen för min del, den hade jag lika gärna kunnat vara utan.

Jag tycker att det här är en bra bok. Den är skriven med värme, och det finns en kärlek till småstadslivet som jag tycker om. Om det fanns ett ledmotiv till boken så skulle det vara Gyllene Tiders "Småstad" tror jag. Det är en lågmäld ton i berättandet och ett långsamt tempo, men det betyder inte att det blir tråkigt. Omslaget är riktigt snyggt också!