Känslan av död - Elly Griffiths
Det är halloweenkväll i Norfolk. På Smiths museum förbereder man ett ovanligt evenemang. Inför en handfull speciellt utvalda gäster ska en medeltida kista öppnas. Den väntas innehålla kvarlevorna av en biskop. Men när arkeolog Ruth Galloway kommer dit hittar hon intendenten livlös bredvid kistan, blödande från näsa och mun.
Kommissarie Nelson får hand om fallet. Det framkommer att intendenten nyligen mottagit hotbrev från en grupp aktivister som vill att museets samling med aboriginska kranier ska återlämnas. Men är detta verkligen motivet? Då ytterligare en person dör och Nelson oförklarligt insjuknar förstår Ruth att det måste handla om något mer än kranierna.
Kommentar:
Känslan av död är Elly Griffiths fjärde bok om arkelogen Ruth Galloway. Griffiths deckare är underhållande tidsfördriv, jag gillar Ruth, hon är den stora behållningen. Hennes yrke som rättsarkeolog och allt vad det innebär är också väldigt intressant. Alla karaktärer är för övrigt vältecknade, och det är ett stort plus. Men det som gör att jag inte omfamnar de här böckerna totalt är att de är skrivna i presens. Jag stör ihjäl mig på det. Det blir onödlgt ospännande och många gånger känns det klumpigt.
Böckerna om Ruth Galloway är klart läsvärda, halvspännande och småkluriga, men jag sitter inte direkt med andan i halsen.
Fakta:
Originaltitel: A Room Full of Bones
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 285
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Kistan utgör defintivt en arbetsmiljörisk.
Det eviga folket är inte rädda - Shani Boianjiu
Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. De går sista året på gymnasiet och försöker lindra den känsla av leda som är typisk för tonårstiden. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring.
Yael utbildar skyttar. Avishag arbetar som gränsvakt. Lea är militärpolis och föreställer sig historierna bakom de ansikten som passerar genom vägposteringen dag efter dag. De unga kvinnorna drillas hårt och förbereds på ett ögonblick som kanske aldrig kommer. De lever mitt i den konflikt som vi ständigt hör talas om, men sällan fått uppleva så intimt som här.
Kommentar:
Det eviga folket är inte rädda är en stark skildring om hur det är att växa upp som ung i Israel. Redan på första sidan är jag fast, med skoleleverna som sitter och lär sig definitionerna av PLO, SAM, IAF och RPG-barn. En främmande värld som krockar med "vanligt" tonårsliv i form av mobiltelefoner, Mean Girls, Dawson's Creek och annan populärkultur. Efter studenten följer den obligatoriska militärtjänstgöringen där ungdomarna istället för att möta sin ljusnande framtid vallas in i en kall och hård vuxenvärld där de möter konservativa och patriarkala strukturer och där de som kvinnor får slåss mer mot tristess och leda än mot fiender. Tredje delen av boken handlar om livet efter militären, hur de försöker hitta sig själva och sin plats i samhället.
Det är en ostrukturerad berättelse, historien växlar mellan de tre berättarrösterna Yael, Avishag och Lea, och den växlar från första person till tredje person. Vissa delar är knivskarpa och skildrade med inblick, och andra delar är mer surrealistiska och drömlika. Jag upplevde det bitvis som svårt att hänga med i svängarna.
Det är också en ojämn berättelse, jag pendlar mellan att tycka det är briljant till att vilja stryka bort vissa partier. Styrkan ligger i första halvan av boken. Det eviga folket är inte rädda är inte en bok som jag älskar förbehållslöst, men det är en mycket läsvärd och intressant historia som utspelar sig i en miljö som inte ofta skildrats.
Man ska inte se boken som en politisk inlaga säger Shani Boianjiu, hon har bara skapat en berättelse utifrån sina egna erfarenheter. Och det kanske är precis så det är. Men man kan inte läsa en bok som utspelar sig i det här området, skriven av en israelisk författare, utan att läsa in saker och leta efter åsikter. Det fina med den här boken är att man kan se den ta ställning för båda sidorna, beroende på vad man själv vill se. Det finns en ironiserande ton när hon beskriver soldatlivet, men framför allt annat ser jag meningslöshet. Trötta, uttråkade soldater som hellre vill vara någon annanstans är inte en tillgång för någon armé i något land.
Fakta:
Originaltitel: The People of Forever Are Not Afraid
Antal sidor: 365
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Det är dammigt i den här baracken till klassrum, och läraren Miras hår är låtsasorange och bränt i topparna.
I löööv tegelstenar
1) Visa de fem tjockaste böckerna ur bokhyllan som du har läst
2) Visa de två tjockaste böckerna ur bokhyllan som du inte har läst
En utmaning i min smak! Jag älskar tegelstenar. Finns det något bättre? Jag förstår inte den där rädslan/ogillandet som en del har inför tjocka böcker. Om en bok är bra, kan den då ha för många sidor? Svår att hålla i, ja. Jobbig att läsa, nej.
För att klassas som tegelsten tycker jag nog att en bok bör ha 700-800 sidor. Då är den härligt maffig. I min bokhylla samsas gott om tjockisar. Här kommer fem av de fetaste och bästa:
Det här är sjätte boken i Diana Gabaldons episka Outlanderserie. Alla böcker håller ungefär samma viktklass men med 1279 sidor tror jag att det här är den tjockaste. Sju delar finns det totalt och jag har läst dem minst två gånger. Bok ett, Främlingen, har jag nog läst en fyra-fem gånger. När jag läste ut den första gången började jag direkt om från sidan ett igen. Så bra var den. Bok åtta kommer i höst, gissa om jag är pepp!
En av mina favoritböcker som jag läst både på svenska och engelska. Den är magnifik, 1048 sidor storslagenhet, och innehåller en av mina favoritkaraktärer: Scarlett O´Hara.
En 1077 sidor lång roman om ett kyrkbygge låter kanske inte så upphetsande men det är en av de bästa böcker jag läst. Den innehåller allt. Allt. Här finns spänning, intriger, storpolitik, krig, kärlek, sex, våld och massor av historiska fakta, vilket gör boken till en komplett läsupplevelse.
Här har vi 960 sidor klaustrofobisk spänning. Jag är svag för böcker som utspelar sig på isolerade platser, och en mer isolerad plats än packisen utanför King Williams Island är svår att tänka sig.
Första delen av sex om familjen Bonner, en episk släktsaga att svepas med i. Inspirerad av Gabaldon, men står stadigt på egna ben. Alla böcker är ungefär lika tjocka, den här mäter 876 sidor.
Så var det olästa tjockisar. Där har jag två som jag är otrooooligt sugen på, men har inte kommit mig för att börja läsa dem. Tjocka böcker kräver speciella tillfällen, när man vet att man har många timmars ostört läsande framför sig (dvs semester, julledigt...)
Joyce Carol Oates Blonde har jag haft i läshögen i tre år tror jag, men den är fortfarande oläst. Jag vet inte riktigt varför de 862 sidorna får vänta hela tiden. Jag är helt övertygad om att den är bra.
Ken Folletts
Världens vinter ska jag sätta tänderna i så fort min semester börjar. Jag tyckte mycket om första delen, den 887 sidor tjocka
Giganternas fall. Episka, storslagna, historiska läsäventyr är min grej.
Du och jag och vi - Pia Hagmar
Lisbeth, Annika, Linn och Ellen. Fyra vuxna kvinnor - fyra mycket skilda liv.
Det enda de egentligen har gemensamt är att deras hästar delar stall vilket innebär att de träffas varje dag, rider tillsammans och sköter om sina hästar. De tror att de känner varandra men gör de verkligen det?
För vad gömmer sig bakom fasaderna och illusionerna av att leva lyckliga liv? Och vad händer med kvinnorna när en i gruppen visar sig leva ett liv som är på väg att ha en mycket farlig utgång?
Kommentar:
Uppväxt som jag är med hästböcker så pirrade det faktiskt till lite extra vid tanken på en hästbok för vuxna. Ett spännande grepp, även om det visade sig vara en relationsroman med inslag av häst.
Jag vill så gärna tycka om det här, men det är faktiskt inte särskilt bra. Jag tycker inte riktigt om karaktärerna. Hästtjejer är starka tjejer, men jag ser inte så värst många starka sidor hos de här fyra, de är mer självutplånande och offertänkande. Och männen i den här historien är de sorgligaste män som går att uppbåda. Antingen är de elaka monster, bekväma och passiva eller självupptagna.
De kursiva partierna med tillbakablickar för de fyra huvudpersonerna är svåra att hänga med i. Det dröjer nästan till slutet av boken innan jag förstår vem som tänker vad och varför. Språkligt är det här heller ingen höjdare med till exempel bilar som morrar igång och fräser iväg.
Men jag tycker om hur det hela slutar, och jag tycker trots allt om att återvända till stallmiljön efter tjugofemårs paus. Hoppas på fler böcker inom samma genre, jag tror att det finns en läsekrets för det.
Fakta:
Förlag: Damm förlag
Antal sidor: 343
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Hans hand vilar över hennes bröst, tung av äganderätt.
Fjärilseffekten - Karin Alvtegen
En bil krockar av en oförklarlig anledning med ett tåg. Elva människor dör. Vad ledde fram till olyckan? Finns det något som ett exakt startögonblick? Vem mer än bilens förare bär skulden?
Kommentar:
Fjärilseffekten handlar om hur små handlingar och beslut kan få stora effekter. Det som verkar litet och obetydligt kan leda till en stor katastrof.
Historien börjar med en bil som kör in i ett tåg. Sedan hoppar handlingen fem månader bakåt i tiden och vi får följa de händelser som ledde fram till olyckan. Det handlar om Bodil som har lämnat sin man, hennes vuxna dotter Viktoria, och om Andreas som blir utsatt för ett rån. Deras historier vävs in i varandra.
Det är nog mer än tio år sedan jag läste något av Karin Alvtegen. Jag tyckte mycket om hennes S-böcker; Skuld, Saknad och Svek, men sedan har jag liksom glömt bort henne. Men jag känner igen hennes stil, det har alltid funnits ett mörker med i hennes böcker och hon rör sig fortfarande på det psykologiska planet.
Men jag har så svårt för den här boken. Jag blev så tokdeprimerad - allt är så dystert, olyckligt och ledsamt. Vissa scener gör att det knyter sig i magen av obehag. Alvtegen skriver så bra, och det känns så äkta, men det är så väldigt, väldigt tungt. Är det så här för folk? Ska det vara så här? Fjärilseffekten äter sig in i mig, gnager sig fast i mitt inre, och det är inte en behaglig känsla. Jag brukar kunna läsa obehagliga böcker, och jag brukar kunna skaka av mig det mesta rätt snabbt, men jag märker att jag har jättesvårt för att bli fri från det här. Jag skulle vilja säga att jag tycker inte om den, men jag tycker att den är bra.
Fakta:
Antal sidor: 232
Utgivningsår: 2013
Tell the Wolves I'm Home - Carol Rifka Brunt
Tell the Wolves I'm Home handlar om 14-åriga June som växer upp i New York. Året är 1987 och när Junes morbror, konstnären Finn, dör i aids rasar hennes värld. Han var hennes gudfar, hennes bästa vän och den ende som förstod henne. I samband med hans död så upptäcker June att Finn hade en partner sedan många år tillbaka, Toby. Mellan June och Toby växer en hemlig vänskap fram, med Finn i centrum.
Och det är en helt fantastisk berättelse som växer fram. Det handlar om kärlek, olika sorters kärlek, syskonskap, vänskap och hemligheter. Den är mångbottnad, välskriven, och bitterljuv. Enligt mig är nyckelordet för en bra bok just bitterljuv, den känslan som stannar kvar i kroppen efter en bitterljuv läsupplevelse är den bästa känslan någonsin.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna, främst June och hennes syster Greta. Systerskapet, avundsjukan, den kommunikation som ständigt pågår emellan dem trots att de är osams och hela familjedynamiken - mellan de vuxna syskonen Danielle och Finn och barnen June och Greta - det är riktigt trovärdigt skildrat.
Vänskapen mellan Toby och June är det allra bästa. Hur de lär känna varandra genom deras gemensamma minnen och känslor för Finn. Hur det visar sig att de saker som June förknippar med Finn egentligen kommer från Toby, att de genom alla år haft en sorts spökrelation där den ena inte vetat om att den andra fanns, men de har ändå påverkat varandra. Det är så rysligt fint och ledsamt på samma gång.
Handlingen är strösslad med 80-talsreferenser, ibland känns det som att de är inlagda bara för att, men oftast är det på pricken. Nostalgifaktorns betydelse i en bok återkommer jag ofta till, och den ska inte underskattas. Hela tidsandan är också fångad, från rädslan för den nya hemska, sjukdomen aids till friheten hos barnen som växte upp utan särskilt mycket övervakning från skola och hem. Ängslighet och framtidstro på samma gång.
Jag får lite samma känsla efter vargboken som jag fick efter kaninboken,
When God Was a Rabbit. Samma bitterljuva, melankoliska känsla bygger bo i mitt hjärta, och jag vet att jag precis varit med om en läsupplevelse utöver det vanliga.
“I felt like I had proof that not all days are the same length, not all time has the same weight. Proof that there are worlds and worlds and worlds on top of worlds, if you want them to be there.”
I höst kommer den på svenska med titeln
Låt vargarna komma. Grattis x-publishing till ännu en pärla!
Fakta:
Förlag: Pan Books
Antal sidor: 375
Utgivningsår: 2013
Första meningen: My sister Greta and I were having our portrait painted by our uncle Finn that afternoon because he knew he was dying.
Innan jag somnar - SJ Watson
Föreställ dig att du förlorar minnet varje kväll när du går och lägger dig och att du vaknar upp nästa dag utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess.
Du minns inte vad du heter, vem du är eller människorna omkring dig. Du minns inte vem mannen är som du vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är din man. Talar han sanning? Och kan du lita på honom?
Välkommen till Christines värld.
Kommentar:
Innan jag somnar är en psykologisk och klaustrofobisk spänningsroman av bästa sort. Det är Christine som är berättaren, och till största delen får vi följa händelserna genom hennes dagboksanteckningar. Det ger en ganska snäv bild, som att titta igenom ett nyckelhål nästan, vilket bidrar till att bygga upp en tät och tryckande stämning.
Det svindlar när man försöker sätta sig in i Christines situation. Att varje dag vakna upp med ett blankt minne och inte veta vad som hänt de senaste tjugofem åren. Vem kan man lita på?
Visst finns det en del saker som jag kanske inte köper, och om jag börjar fundera närmare på alla detaljer så hittar jag luckor, men det spelar ingen som helst roll. Det här är rafflande spänning från första sidan till sista och jag njöt av läsningen. Just nu håller Innan jag somnar på att bli film av Ridley Scott med Nicole Kidman och Colin Firth i huvudrollerna. Mumma.
Fakta:
Originaltitel: Before I Go To Sleep
Förlag: Bazar
Antal sidor: 234
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Sovrummet känns obekant.
Undret - R.J. Palacio
August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram tills tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han nu ska börja i en vanlig skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner. Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?
Kommentar:
Det är inte utsidan som räknas, utan insidan, heter det ju. Det stämmer inte riktigt när det gäller Undret eftersom det fantastiskt fina omslaget förmodligen bidrar till att många blir nyfikna på den och plockar upp den. Den här boken är fin inifrån och ut. Omslaget är kraftfullt och rent, och passar perfekt till den här historien om Auggie, den tioårige pojken som inte direkt haft tur i det genetiska lotteriet.
Han tycker själv att han är en vanlig kille, han gillar att spela xbox, cykla och äta glass. Enda anledningen till att han inte är vanlig är att ingen annan tycker att han är det. Han ser inte ut som alla andra: "Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligheten antagligen värre."
Auggie är en underbar karaktär, mycket trovärdigt gestaltad. Det här är hans berättelse, men historien berättas omväxlande av Auggie och personer i hans omgivning, och det är ett plus att få flera olika perspektiv.
Jag tycker väldigt mycket om Undret, och om bokens budskap. Välj att vara snäll. Tänk om alla kunde anamma det. Var snäll, men var lite snällare än du behöver vara. Att vara snäll kan ofta vara det modigaste och tuffaste som finns.
Visst finns det en del av mig som kan tycka att det blir lite onödigt amerikanskt och sockersött på slutet, men jag köper det helt och fullt. För det här är en sådan historia som kräver ett lyckligt slut, ett äkta hollywoodskt filmslut med stående ovationer, och det hade inte kunnat sluta på annat sätt än lyckligt. Vore det inte fint om vi kunde få fler sådana ögonblick här i livet. Som Auggie säger: "Alla människor i hela världen borde få stående ovationer minst en gång i livet, för vi lyckas alla besegra världen."
Undret borde vara obligatorisk läsning i skolorna - kanske som högläsning redan på mellanstadiet eller som egen läsning för de lite äldre. Här finns mycket klokt att ta till sig och att bygga diskussioner kring. Det är en bok som passar alla - både barn, ungdomar och vuxna.
Fakta:
Originaltitel: Wonder
Antal sidor: 336
Utgivningsår: 2013
Första meningen: Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge.
Antiloper - Ester Roxberg
De har inte mycket gemensamt, Astrid och Ellen. Ändå blir de vänner, den första dagen på gymnasiet och för alltid. Föreställer de sig. Tills något händer. Något händer med Ellen som gör att hon försvinner längre och längre in i sig själv, bort från världen och bort från Astrid.
Kommentar:
Antiloper är en stark och fin berättelse om Astrid och Ellen. Bästa vänner, varandras motsatser, men ändå så lika. Man förstår redan från början vad som kommer att hända, det märks i känslan, i språket. Utan att avslöja för mycket så handlar det om att stå vid sidan om, att vilja hjälpa men inte kunna hjälpa när någon i ens närhet mår dåligt.
Det är en berättelse som pendlar mellan sorg och glädje, hopplöshet och hoppfullhet, skuld och försoning.
Det var inte så länge sedan jag läste Hanna Jedviks
Kurt Cobain finns inte mer, fantastisk bok!
Antiloper påminner om den, det är samma tema, samma tilltal, samma miljö och ett likartat språk. Och dessutom är det här också en riktigt bra bok. Men jag känner att jag tycker bättre om Hanna Jedviks bok, kanske för att jag läste den först?
Fakta:
Förlag: X-publishing
Antal sidor: 215
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Har du tänkt på att vi nog aldrig hade lärt känna varandra, om vi inte blivit det udda par som blev över, om det inte blivit du som stod framför mig den där första dagen på gymnasiet.
Den som gräver en grav - Yrsa Sigurdardóttir
En kvinnlig arkitekt hittas mördad i närheten av ett nyöppnat hotell utanför Reykjavik. Hotellet, som sägs vara hemsökt av spöken, är ett rekreationscenter med new age-förtecken. Advokaten Þóra Guðmundsdóttir kallas till platsen av hotellets ägare, Jónas, som är misstänkt för mordet. Och när Þóra metodiskt börjar sin undersökning visar det sig att de två gårdarna ruvar på gamla familjehemligheter. Hemskheter som ingen vill ska komma i dagen.
Kommentar:
I höstas läste jag
Eldnatt, Yrsa Sigurdardóttirs fjärde deckare om advokaten
Þóra Guðmundsdóttir. Den gav mersmak, och jag blev så glad när jag hittade Den som gräver en grav på bokrean. Det är andra boken i serien så jag läser dem i lite bakvänd ordning, men det funkar. Det är avslutande händelser i böckerna, och det är inte så väldigt stor skillnad på Þóras privatliv i bok två som i bok fyra.
Jag går igång på allt isländskt, Arnaldur Indridason är en av mina favoritdeckarförfattare. Han har en förmåga att fånga det suggestiva, isländska landskapet och mentaliteten och gör det med ett språk som är lika melankoliskt och kargt som Island själv. Och att det är isländskt blir jag än mer övertygad om när jag läser Yrsa Sigurdardóttir. Hon är inte alls på samma nivå rent berättarmässigt, men det finns ändå gemensamma beröringspunkter. Tempot är långsamt, naturen spelar en stor roll och det övernaturliga anas eller mer än anas.
Jag tyckte inte att det övernaturliga passade så bra in i Eldnatt, men i Den som gräver en grav är det riktigt bra. Däremot är Eldnatt en bättre historia. Yrsa Sigurdardóttir är inte en ny deckarfavorit, men jag läser gärna fler av hennes böcker.
Fakta:
Originaltitel: Sér grefur gröf
Antal sidor: 366
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Den lilla flickan kände hur kylan smög sig uppför benen och in över ryggen.
Ungefär så
God natt, oktober - Valle Wigers
Tillsammans med sina föräldrar flyttar Adam in i den nybyggda stadsdelen strax söder om centrum. Deras liv utspelar sig på liten yta, men den stora politiska världen är ständigt närvarande, om så endast i tanken. Fast varför är familjens lilla värld så bräcklig? Besöken utifrån går att räkna på ena handens fingrar.
Olyckan är ofrånkomlig. Och genom 1980- och 90-talets Göteborg får Adam bära sina föräldrars hjärtan i sina händer.
Kommentar:
God natt, oktober är en lågmäld, finstämd och omsorgsfullt berättad historia. Jag tycker väldigt mycket om Valle Wigers språk. Han säger mycket med få ord, och det känns som att varje ord är exakt avvägt och genomtänkt för att få bästa möjliga effekt. Här finns inget onödigt lull-lull. På var och varannan sida hittar jag fraser och stycken som får mig att vilja klottra i marginalerna.
"När hösten kommer har vårt hem blivit en krigszon där vi bevakar våra revir. Mitt rum är min fästning, mamma får bara komma in om hon knackar koden tre långsamma tre snabba. I badrummet kan jag tänja på tiden, och med låst dörr ostört sjunka ner i badkaret. Pappa äger balkongen och soffan. Mamma rör sig mellan oss och hennes tårar faller i alla rum."
Ja, ni ser vad jag menar.
Adam är en ensam kille, som växer upp i en isolerad familj. De har inte mycket kontakt med vänner och släktingar, och det har sina skäl. Det är både dystert och sorgligt, men det är inte en snyftroman. Här finns en del humor, det finns ljus och det finns hopp. En riktigt fin debut av Valle Wigers.
Fakta:
Antal sidor: 259
Utgivningsår: 2013
Första meningen: De ställer sina kaffekoppar i diskhon.
How We Met - Katy Regan
Vad händer när någon i kompisgänget dör? För Mia, Fraser, Anna, Norm och Melody stannar livet upp när deras vän Liv omkommer i en olycka. Liv var stöttepelaren, kittet som höll ihop dem allesammans. När hon plötsligt är borta fryser tiden och allt blir stillastående. De har svårt att gå vidare med sina liv, och de har svårt att hantera sorgen.
Vännerna samlas varje år på Livs födelsedag för att skåla och minnas, och det här året har Norm med sig en lista som han hittat. En lista som Liv skrivit med saker hon vill göra innan hon fyller trettio. Saker som att: lära sig dansa; kyssas i Central Park; läsa alla verk av William Wordsworth; lära sig använda ätpinnar; lära sig ett främmande språk; spela in en hemmaporrvideo, och så vidare. Vissa uppdrag svårare än andra. Men gänget bestämmer sig för att genomföra alla uppgifter på listan, till Livs ära.
Och det är inte helt enkelt. Vissa uppdrag kräver mer än andra och det finns slitningar i gruppen. Det finns sanningar som inte blivit sagda, och hemligheter som lurar under ytan.
How We Met är en berättelse om vänskap, om förlust, men kanske framför allt om livet. Hur skört det är och hur viktigt det är att leva fullt ut. Trots att det är ett sorgligt tema är det inte en snyftbok, utan det bjuds på en hel del humor. Det här är precis den sortens bok jag borde älska, men den når inte ända fram hos mig. Den är lite för lång och lite för långsam. Jag tycker inte att alla karaktärerna är levande, det är bara Mia och Fraser som sticker ut, de andra är för perifera för att jag ska ta dem till mig.
Feelgood med lite svärta, klart läsvärd, men tyvärr inte så bra som jag hade förväntat mig.
Fakta:
Förlag: Harper
Antal sidor: 452
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Outside the bar, the silence rings in my head; like the delayed echo of a lone guitar string.
En helg i bokens tecken
I helgen befann jag mig på Bokresan, ett väldans trevligt arrangemang med väldans trevliga människor. Det blev en helg fylld av läsning, bokprat, författarbesök, god (och mycket!) mat, litteraturquiz och förstås vin. Superkul att få träffa andra bokläsare under så avslappnade och kravlösa former!
Många hade jag aldrig träffat förut, andra har jag lärt känna via bloggar och twitter men aldrig sett "på riktigt", så det var roligt att äntligen få sätta kropp till de små avatarbilderna.
Tack för en härlig helg alla inblandade - hoppas vi ses nästa år!
En goodiebag som hette duga. Och några
böcker till blev det... |
Valle Wigers kom på besök och berättade om sin roman God natt, oktober. |
I dödsskuggans land - Alden Bell
Jag gillar dystopier, men jag är inte så förtjust i zombieböcker. Eller egentligen vet jag inte om jag gillar zombies eller inte, min erfarenhet är minimal. Zombiefantasten som kan sina hardcorezombies kanske skrattar åt mina populärkulturzombieexempel, men jag gillar
Varma kroppar och missar inte ett avsnitt av
Walking Dead, och för all del
Flickan från ingenstans kanske man kan räkna till zombielitteratur och den var ju hur bra som helst. Och ungefär där slutar mina zombiekunskaper.
Jag skulle aldrig ha plockat upp och läst I dödsskuggans land om det inte var för att jag vann den i en utlottning. Omslaget känns billigt och baksidestexten tråkig, och jag går väldigt mycket på yta när jag väljer bok. Men eftersom den råkade ligga överst i läshögen så tänkte jag ge den en chans. Den skulle ju vara bra, hade jag hört. Och jag kan konstatera att jag kanske inte ska vara så ytlig jämt, det här visade sig vara riktigt bra.
Det handlar om Temple, en femtonårig tjej som växt upp i en postapokalyptisk värld, befolkad av zombier och mutanter. Här och där finns spillror av mänskligheten kvar - små läger här och var, inhängnader, eller kringvandrande grupper av jägare.
Temple minns inte världen som den var förut, och hon är alldeles ensam. Hon är tuff, stark, hård, och självständig, men inuti är hon trasig och fylld av självhat och grubblerier, och hon har varit med om saker som ingen femtonåring - eller någon överhuvudtaget - bör vara med om.
Jag
läste att författaren Alden Bell (eller Joshua Gaylord som han egentligen heter) hade Evavangeline från Tom Franklins
Smonk och Ree från Daniel Woodrells
Winter's bone som förebilder när han skapade Temple, och Ree dök faktiskt upp i mina tankar flera gånger under läsningen, utan att jag då visste om hans inspirationskälla. Det finns något där som förenar dem, styrkan, envisheten, och framför allt att de båda är oförglömliga.
Lika mörk och dyster som berättelsen är, lika vackert är språket, och det känns så överraskande i sammanhanget. Överraskande är för övrigt ett bra ord att beskriva boken med.
Fakta:
Originaltitel: The Reapers are the Angels
Förlag: Mix förlag
Antal sidor: 253
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Gud är en skämtare.
This is a Love Story - Jessica Thompson
This is a Love Story handlar om Nick och Sienna. Deras blickar möts på tunnelbanan, förenade i samförstånd över en lustig artikel om en ekorre på vattenskidor, och där börjar deras kärlekshistoria. En lite annorlunda kärlekshistoria. De blir båda två blixtförälskade, men ingen vågar berätta det för den andre.
Det visar sig att de båda börjat jobba på samma ställe. Nick är kontorets coole och skämtsamme kille, som inte tror att han har en chans hos den snygga och hemlighetsfulla Sienna. Sienna är å andra sidan övertygad om att den charmige och lite äldre Nick inte alls är intresserad av henne. Men de blir vänner. Bästa vänner. De hänger ihop jämt, spelar tv-spel, dricker sig fulla och skrattar tillsammans. De försöker båda två trycka tillbaka de där kärlekskänslorna, övertygade om att den andre inte känner likadant, och vill inte riskera att förstöra den fina vänskap som de har.
Nick och Sienna turas om att vara berättarröster, och vi får ta del av händelser ur olika perspektiv. Det gillar jag och tillför ett extra lager i historien. Förstås en mycket frusterande historia, man vill ju bara skaka om dem och be dem att för guds skull berätta vad ni känner!
Jag älskar den här typen av böcker (och filmer för den delen). Det känns på förhand som en ganska förutsägbar historia - men resan mot målet är så händelserik att det inte gör något. Och allt går ju inte enligt planerna heller, inte i verkliga livet, och inte heller i den här boken. Det blir en del salta stänk på vägen mot ett eventuellt sockrigt slut.
Om du tyckte om David Nicholls
En Dag tror jag att du kommer tycka om även
This is a Love Story. Likheterna finns där, absolut. Det finns också vissa likheter med
You Had Me At Hello - just det här med att vilja omvandla en vänskap till kärlek, att våga ta risken.
This is a Love Story är bitterljuv, rolig, sorglig och en riktigt fin debut av Jessica Thompson.
Fakta:
Förlag: Coronet
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 442
Första meningen: There are two people sitting opposite me at the train this morning.
En fager mö - Joyce Carol Oates
För sextonåriga Katya är arbetet som barnflicka i den fashionabla kuststaden Bayhead Harbor ett välförtjänt avbrott från tristessen i industrihålan i New Jersey där hon har växt upp. En lång, löftesrik sommar ligger framför henne och i den välpolerade staden finns utsikten om ett nytt och bättre liv.
Under en promenad med familjens två små barn möter Katya en charmerande äldre herre. Marcus Kidder är en förmögen och respekterad allkonstnär som gör djupt intryck med sina konstverk, sin klassiska musik och sitt författarskap. I hans hus vid havet uppslukas Katya av en förtrollad värld som står i skarp kontrast till hennes egen bakgrund, kantad av missbruk och kriminalitet. Men när hon blir ombedd att sitta modell för ett porträtt ställs deras vänskap på sin spets. Vad är mr Kidders egentliga avsikt?
Kommentar:
Att Joyce Carol Oates är en mästerlig författare har jag sagt mer än en gång. Men allt hon gör är inte lika bra. Jag går inte så långt som att säga att En fager mö är dålig, men den äcklar mig från första sidan till sista. Och det är väl kanske en bra sak: att en historia får mig att känna något, vilken känsla det än är.
Klasstillhörighet, könsroller och utsatta kvinnor är återkommande teman i JCO:s produktion, så även i En fager mö. Men den här gången kan jag inte riktigt ta till mig det och utforska vad hon vill säga, för jag fastnar vid det där äcklet och obehaget och kan inte komma förbi det. Hon är lite för ung och han är lite för gammal för att det ska vara trovärdigt. Han är ingen snäll och oskyldig farbror som vill dricka te, han groomar henne precis dit han vill. Att Katya blir bländad av hans rikedom och livsstil kan jag förstå, men hans håriga gubböron och doft av gammal krita och kranium borde inte direkt väcka någon sextonårings romantiska känslor. Det är bara äckligt.
Läs gärna Oates, men läs hellre
Älskade syster eller någon annan av hennes böcker.
Fakta:
Antal sidor: 212
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Det började helt oskyldigt.
Vätten - Mikael Strömberg
Peter och hans familj lämnar Norrland tidigare än tänkt för att köra hem till Stockholm på natten. Men med mörkrets inbrott kommer tröttheten smygande, liksom känslan av att vara isolerade från omvärlden. Ett misslyckat försök att undvika en kollision slutar med att bilen blir stående vid vägkanten. Plötsligt blir det skrämmande uppenbart att familjen inte är ensamma. Peter står öga mot öga med något främmande. En underlig varelse med en mörk uppsyn, som därefter försvinner spårlöst i natten.
Väl hemkomna börjar otäcka olyckor att hända i familjens närhet. Peter bestämmer sig för att bege sig tillbaka till olycksplatsen, för att försöka finna varelsen. Detta blir startskottet till sökandet efter det okända med en historia som har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden.
Kommentar:
Jag är inte en lättskrämd person, verkligen inte. Det är inte många böcker som får mig sådär rejält skraj, men Vätten lyckas faktiskt med det. Inte hela tiden, men stundtals blir det riktigt otäckt.
Det är främst när det övernaturliga bryter in i vardagen som det blir skrämmande. Den till synes vanliga bilresan hem genom Norrland som blir till en sorts twilight zone. När saker börjar hända hemma i familjens lägenhet. Hur Peters mentala tillstånd förändras, allt det är riktigt bra gjort.
Jag känner mig ändå lite tudelad angående Vätten. Först och främst vättens karaktär som i min folktro är ett annorlunda väsen, ondskefull kan han vara men inte blodtörstig. Det stämmer inte riktigt för mig. Det är också vissa scener, främst ute på gården i skogen, och med männen som bor där, som bara känns konstiga och det drar ner helhetsbetyget.
Men spännande, absolut! Och för att vara en svensk författare som skriver skräck - ohyggligt bra. En guldstjärna också för ett snyggt omslag. Och kanske, kanske måste jag ändra våra semesterplaner och ställa in bilsemestern.
Fakta:
Antal sidor: 279
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Ur jorden.
Bittrare än döden - Camilla Grebe och Åsa Träff
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds.
Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.
Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv - ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna så grymt?
Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnorna i gruppens, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en jakt på en besatt mördare.
Kommentar:
Flera år efter alla andra upptäckte jag så i vintras Grebe/Träff och det var besatthet vid första bladvändningarna. Debuten Någon sorts frid var grymt spännande och Bittrare än döden visar sig tursamt nog hålla lika hög klass.
Man vet att ett persongalleri är bra när det känns kul att återse Siri, Aina, Vijay och Markus igen, när det nästan känns som att de är ens vänner i verkliga livet, eller åtminstone bekanta som man råkar veta oproportioneligt mycket om. Så är det med Siri och co.
Förutom persongalleriet så innehåller Grebe/Träffs böcker allt som en god spänningsroman bör innehålla: spänning (förstås!), obehag (både som krypande känslor och direkta slag i magen), twister, och förstås en dos svärta. Och svärtan och mörkret är det som verkligen höjer böckerna ur mängden.
Nu ser jag fram emot nästa bok - fördelen med att hoppa på en bokserie sent är att man inte behöver vänta lika länge på varje del. (Del tre finns redan ute och del fyra kommer i september!)
Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 395
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Allting ser annorlunda ut underifrån.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är En bok om dagen, Boktoka, ...med näsan i en bok, Violens boksida, Sladdertackans bokblogg och Bokbabbel.
Lyckostigen - Anna Fredriksson
Johanna bor på Lyckostigen. Men särskilt lycklig är hon inte. Som ensamstående mamma till två tonårsdöttrar kämpar hon för att få ekonomin att gå ihop och kan inte låta bli att känna sig avundsjuk på exmaken Calle som har startat ett nytt liv.
Calle har lämnat småstaden för Stockholm. Han har gjort karriär och flyttat ihop med den välutbildade Fanny. Men hur han än försöker känns det inte riktigt som om han passar in i sin nya miljö.
Fanny får ständigt försvara sitt val av pojkvän inför sina vänner. De anser att hon och Calle inte passar ihop. Hon blir allt mer osäker. Har de rätt i sin omtanke, borde hon lämna honom? Eller är de bara avundsjuka?
Efter att ha vunnit en storvinst på lotto köper Johanna en exklusiv vindsvåning i samma hus som Calle och Fanny bor i. Hennes beslut rubbar allas tillvaro i grunden och de tre tvingas se på sig själva och varandra med helt nya ögon.
Kommentar: Jag tyckte väldigt mycket om Anna Fredrikssons debut
Sommarhuset när jag läste den förra året. Det var en sån bok som höll mig vaken halva natten, jag kunde bara inte sluta läsa. Och likadant blev det med
Lyckostigen, jag vände sida efter sida och fick till slut tvinga mig själv att släcka lampan och sova.
Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är nånting med Anna Fredrikssons böcker som träffar precis rätt. Det är vardagligt, igenkännande, underhållande och lättläst, utan att för den skull vara banalt.
Historien växlar mellan Johanna, Calle och Fanny som berättare. Den tjuriga Johanna och den ängslige Calle, med Fanny mitt emellan dem, har alla tydliga röster och bildar tillsammans en spännande trio. Calle är den minst sympatiske men samtidigt den som är klart intressantast.
Lyckostigen är en riktigt bra och mycket underhållande relationsroman.
Fakta:
Antal sidor: 365
Utgivningsår: 2013
Första meningen: De sover fortfarande båda två, ligger som oformliga byten under varsitt täcke.
.
