När det visar sig att Richard, Lotties pojkvän sedan tre år tillbaka, inte alls har giftermål i tankarna, får hon nog. Besvikelsen, och ett plötsligt infall, gör att hon istället i all hast gifter sig med sin ungdomskärlek Ben. De reser till Ikonos på bröllopsresa, till platsen där de träffades första gången. Men hur väl känner de varandra, och hur bra passar de egentligen ihop?

Lotties syster Fliss, som själv är mitt uppe i en uppslitande skilsmässa, tror inte sina öron när hon får höra vad systern har hittat på. Övertygad om att Lottie har begått sitt livs största misstag skyr hon inga medel för att fördärva hennes bröllopsnatt.

Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän.

Så när Elsa strax innan mormor dör får en serie brev, där mormor ber människor hon gjort illa om ursäkt, blir det början på det största äventyret. Det leder till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar, men också sanningen om en mormor olik alla andra.

Jane Green har alltid varit en medelförfattare för mig. Hennes böcker brukar vara okej tidsfördriv men de är på inget sätt minnesvärda. På senare år tycker jag sämre och sämre om henne, och jag vet inte riktigt om det är hon eller jag. Men Girl Friday var inte alls särskilt mycket att hurra över.

Girl Friday handlar om 40-åriga Kit som börjat få ordning på sitt liv efter skilsmässan från Adam för ett år sedan. Hon bor i ett eget litet hus med de två barnen och Adam har barnen varannan helg. Det är ett väldigt amerikanskt upplägg och en amerikansk villaförort med power-walkande hemmafruar till mammor vars män tillbringar mesta tiden med att jobba på sina fina jobb och försörja sina familjer.

Men när Kit nu är frånskild så kan hon inte längre leva på exmakens pengar utan måste börja jobba, vilket hon gör hos traktens kändisförfattare och doldis, Robert McClore. Hennes yogavännina Tracy försöker snärja den äldre mannen, Kit börjar dejta den mystiske Steve, och så dyker Kits okända lillasyster upp och det händer en massa grejer.

Det är väldigt många karaktärer och små sidohandlingar som inte tillför särskilt mycket. Och jag förstår inte riktigt vad hon vill ha sagt och vad själva budskapet är. Det är en plottrig och spretig bok som innehåller lite av varje, fast egentligen inget alls. 

Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 401
Utgivningsår: 2009

The Chessmen är den avslutande delen i Peter Mays Lewistrilogi. Jag fullkomligt älskade Svarthuset och även The Lewis Man höll mycket hög klass. Men jag har lite blandade känslor för The Chessmen.

Fin är tillbaka på Lewis och börjar jobba åt en stor markägare för att stoppa tjuvfiske. Då återförenas han med sin barndomsvän Whistler, numera tjuvfiskare. Tillsammans upptäcker de ett kraschat flygplan, som varit försvunnet i många år. Det planet triggar igång en kedja av händelser och minnen från det förflutna väcks till liv.

I över tio år har journalisten David Qviström rapporterat om migranters situation och migrationspolitik. Nyttiga människor är hans andra bok, en väldigt stark och gripande reportagebok som ger röst både åt människor på flykt och politiker som bestämmer.

Questi sono i nostri morti. Detta är våra döda. Boken både börjar och slutar med de tragiska händelserna i Lampedusa hösten 2013, då fler än 600 migranter miste livet i tre olika båtförlisningar då de försökte korsa Medelhavet och nå tryggheten i Europa. Det är ohyggligt att tänka på alla som omkom eller de som överlevde men förlorade sina anhöriga. Men också invånarna på de små öarna som tar emot båtflyktingarna, som hjälpbehövande i nöd eller som döda kroppar uppsköljda på stranden. 

Det är så lätt att fastna vid siffror och antal när man pratar om migration. Men bakom varje siffra finns en människa, ett livsöde, med sin egen historia. David Qviström har träffat några av dem och låter dem berätta. Människor i Sverige, Kosovo, Ukraina, Mauretanien. Dublinpojkar och kärleksmigranter. De som lever gömda och papperslösa någonstans i vårt land, eller i väntezon på flygplatser, i ett ingenting, väntande på besked, eller de som blivit tillbakaskickade till sitt hemland och lever i smuts och misär, där barnen pratar perfekt svenska och längtar tillbaka till det enda hem de känner till. Och den unga kvinna som bor tillsammans med 15 andra i en trea i Bergsjön och tycker att hon lever ett bra liv här i Sverige - att sälja Faktum, köpa mat på Ica och sedan sitta där i lägenheten. Det är ett gott liv för henne. 

Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.

En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.

Kommentar:
Jag har några orealistiska livsdrömmar, saker som jag oförklarligen drömmer om att göra men som jag aldrig kommer att förverkliga. Det ena är min seglardröm som jag skrivit en del om. Att segla jorden runt på ett flytande hippiekollektiv vore helt underbart - men i praktiken är det absolut inget som passar min bekväma och trygghetsknarkande person. Den andra grejen är att bo helt själv på en karg och öde ö, ensam med elementen och årstiderna, fast tryggt ombonad i min fyrvaktarbostad. Den grejen ligger lite närmare till hands för mig, men är ändå orealistisk på grund av att jag inte bara kan stänga av mitt liv här hemma. Så jag läser istället.

Omständigheterna kring hans farfars död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Bland dess övergivna rum och ekande korridorer inser Jacob att barnen från hans farfars skrönor kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga - kanske till och med farliga. Men framförallt står det klart: De underliga barnen är fortfarande vid liv.

Kommentar:
Det vilar något kusligt över gamla, svartvita foton. Något som sätter igång fantasierna och skapar vemodiga eller obehagliga historier bara genom att man tittar på dem. För även om det är helt vanliga bilder så klingar de av sorg eftersom personerna på bilderna inte längre är i livet. Jag har ibland köpt vackra fotoalbum på loppisar, fyllda med bilder från svunna tider, och det är fascinerande att sitta och studera dem. Vilka var de? Hur levde de? Var finns deras barnbarn och barnbarnsbarn? Det är omöjligt att inte skapa historier om dem i sitt huvud.

Ända tills Daniel får ett uppjagat telefonsamtal från sin far tror han att hans föräldrar njuter av en fridfull, välförtjänt pensionering på en idyllisk lantgård i Sverige. Tilde och Chris har sålt sitt hus och sin firma i London och sagt adjö till England för att starta ett nytt liv utanför Falkenberg i Sverige. 

Daniel gör sig beredd att resa till Sverige. Men innan han hinner så långt dyker mamma Tilde upp i London. "Jag är övertygad om att din far har pratat med dig. Allt den mannen har sagt är lögn. Jag är inte galen. Jag behöver ingen läkare. Jag behöver polisen."

Modern gömmer sig i Daniels lägenhet och berättar där om tiden i Sverige som innefattar mörka hemligheter, en försvunnen ung kvinna, avskyvärda brott och en konspiration där hans egen far är delaktig. Och när fadern ringer nästa gång är det för att försäkra sig om att Daniel håller kvar Tilde i lägenheten tills han själv är på plats och kan ta hand om henne. 

Cecilia står på egna ben efter skilsmässan. Under en dramatisk förlossning på sjukhuset där hon jobbar avlider en ung mamma och hennes baby. I medierna rasar en hätsk debatt om vårdbesparingar och Cecilia kontaktas av den bortgångna kvinnans fästman. Hon är helt oförberedd på vad som sedan sker.

Samtidigt hittas en ung gravid kvinna medvetslös under en gångbro och Cecilia engagerar sig i fallet – med fara för sitt liv – samtidigt som hon försöker finnas till hands för sin egen familj.

Kommentar:
Man har vant sig vid att Katerina Janouch kommer med en ny bok om barnmorskan Cecilia Lund varje år. Blodssystrar är sjunde boken i serien, de tidigare är i tur och ordning Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan,  Modershjärtat och Nattsländan. Åttonde boken sägs vara påbörjad så jag gissar att traditionen fortsätter åtminstone ett år till.

Jag tycker mycket om de här böckerna, kanske man kan kalla dem för relationsdeckare. Cecilias relationer står i centrum: med kollegor, barn, exman, mormor, mamma, systrar och älskare, och i varje bok snubblar hon dessutom över något slags brott/mysterium som måste lösas. Just den här deckarbiten är jag inte så förtjust i, hur trovärdigt är det att Cecilia gång efter annan hamnar i sådana situationer? Den här gången känns det alldeles extra osannolikt. Men på något sätt köper jag det ändå eftersom allt annat är så väldigt trovärdigt. 

För Cecilias liv är just det, trovärdigt. Skilsmässan, hur barnen reagerar, relationen med exmaken John, det ekonomiska, huset, allt runt omkring. Liksom situationen på jobbet med nedskärningar, platsbrist och patientsäkerheten. Allt är väldigt äkta och väldigt 2014. Det handlar om Cecilias personliga problem och utmaningar, och samtidigt är det en skildring av samtiden och hur samhället ser ut. Jag undrar hur vi kommer att se på de här böckerna om en 15-20 år? 

Katerina Janouch har skapat en helt egen genre där relationer och spänning går hand i hand. Det är lätt att känna igen sig i alla skarpa iakttagelser av vardag och familjeliv, med små och stora problem. Hon har också ett sådant flyt i berättandet att det är omöjligt att lägga böckerna ifrån sig. Läs dem, men se till att börja från början och ta dem i rätt ordning. 

Fakta:
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 440
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Så vit och tunn den var, huden över handleden.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Boken är tankens barn.

Det är i år 26 år sedan Diana Gabaldon började skriva på Outlander, den allra första delen i den storslagna berättelsen om Claire och Jamie. Nu är den åttonde boken här, Written In My Own Heart's Blood, eller MOBY som Diana Gabaldon själv kallat boken under skrivandets gång. Och som jag har väntat. Det är hela fem år sedan sjunde boken, An Echo In The Bone, kom ut. En bok som gjorde mig rejält besviken. Den kändes slarvigt skriven och slutade på ett mycket konstigt och abrupt sätt.

MOBY är bra mycket bättre, men det är fortfarande en bit ifrån de första böckerna i serien. Jag ska inte berätta något om handlingen men det är en väldigt typisk Gabaldon-berättelse. Typisk som den varit i de senaste böckerna: det är krig - fältslag och sårade, kirurgiska ingrepp - beskrivna in minsta detalj, den obligatoriska amputationen av kroppsdel finns med, en förödande brand, möten med riktiga, historiska figurer, och ett letande efter personer som försvunnit. 

På nåt sätt känns det lite som att Diana Gabaldon kan skriva exakt vad som helst, hon har sina trogna läsare (jag själv inkluderad) som kommer att fortsätta läsa det hon skriver intill dödens dagar, eftersom vi investerat så mycket i den här familjen, i de här tusensidiga böckerna, vi vill bara få fortsätta leva i den här fiktiva världen en stund till, en bok till, få veta vad som händer, hur Frasers har det. 

Det är vinter på Sandhamn och snöstormen viner. På julafton tar en rädd och jagad kvinna den sista båten till ön. På annandagen hittas ett lik på stranden utanför Seglarhotellet och kriminalinspektör Thomas Andreasson får avbryta sin julledighet.

Snart står Thomas inför ett fall med en hotad känd krigskorrespondent, främlingsfientliga strömningar och en ovanligt utstuderad mördare. Medan han söker efter den gemensamma nämnaren inträffar ytterligare dödsfall. 

Samtidigt brottas barndomsvännen Nora Linde med sina egna problem när hennes yrkesmässiga heder sätts på spel. Nora tvingas fatta ett beslut som för alltid kommer att förändra hennes liv.

Kommentar:
I farans riktning är Viveca Stens sjätte av tio planerade Sandhamnsdeckare. Det är inte lika mycket Sandhamn och skärgårdsmiljö i den här boken eftersom stora delar av mordutredningen pågår inne i stan. Det känns skönt tycker jag, ett förflyttat fokus men ändå är Sandhamn i högsta grad med i handlingen. Det är också skönt att Nora inte alls har med mordutredningen att göra utan har fullt upp med sina egna problem, både privat och jobbmässigt. Hon är ingen nyfiken-i-en-strut-efterhängsen-Erika á la Läckberg.

Den här gången är handlingen också mer politisk och samhällsmedveten än tidigare, med främlingsfientlighet och ett SD-liknande parti som spelar en stor roll i allt som händer. 

Jag gillar Sandhamnsdeckarna, det är som alltid okomplicerad och avkopplande läsning. Det är lika mycket fokus på huvudpersonernas privatliv som mordgåtan, något som jag tycker om. Perfekta böcker för ledighet eller att rensa hjärnan - men det betyder inte på något sätt att det är lättlösta och enkla mysterier, ofta tar det till sista kapitlen innan sista pusselbiten faller på plats.

Fakta:
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 378
Första meningen: Bara hon kom ut till Sandhamn skulle allt bli bra.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Books ABC och Lottens bokblogg.

Det är två år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Edie Kiglatuk, när Melanie McGraths första bok om Edie, Där ingen har gått, kom ut på svenska. En spänningsroman i arktisk miljö, där den stora behållningen var miljöbeskrivningarna och detaljrikedomen från inuiternas vardag. Och Edie förstås, till hälften inuit och hälften outsider. Lika kärv och hård som klimatet och en intressant karaktär att följa. Deckarintrigen var sekundär och inte särskilt spännande. Men tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa fler böcker i serien.

När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös. Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare. 

Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.

Don Tillman ser bra ut men har aldrig riktigt passat in i några sociala sammanhang och har svårt att få kontakt med kvinnor. Men som den strukturerade forskare Don är utformar han Projekt Fru - ett mycket grundligt frågeformulär - som ska hjälpa honom att hitta den perfekta partnern. Hon får absolut inte röka, dricka, ogilla kött, komma försent eller rubba hans inrutade liv.

Rosie Jarman gör allt detta. Hon är även spontan, smart och snygg, jobbar som bartender och vänder upp och ner på hela Dons tillvaro. Ju mer Don engagerar sig i Rosies liv, desto mer börjar han släppa på sina strikta rutiner. Hon drar ut honom ur hans trygga men trista tillvaro och han börjar förstå att man inte kan hitta kärleken med hjälp av vetenskapliga tester.

Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler -- att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

När nittonåriga servitrisen Wendy White försvinner tror först många i den lilla staden Haeden att hon rymt. Men när hennes döda och torterade kropp hittas efter sex månader, och det visar sig att hon bara varit död ett par dagar, skakar det om invånarna. Sånt händer inte den idylliska lilla småstaden. Inte här. Ingen av oss har gjort det. Ingen har något att berätta, och polisen hittar inga spår att gå på. Men det finns två personer som inte ger sig, journalisten Stacy Flynn och studenten Alice Piper. De är var för sig fast beslutna att ta reda på vad som hänt och varför.

Gabriel har det inte lätt. Inte bara att våren är inställd, golfströmmen på väg åt helt fel håll och hans spermier för slöa för att orka göra sitt jobb, han känner dessutom på sig att vackra Cecilia tänker lämna honom. Igen. Cecilia i sin tur tvivlar allt mer på om det var rätt att gå tillbaka till Gabriel. För vad spelar det för roll att han har världens sötaste nackgrop när han ändå inte vill samma sak med livet som hon?

När den karismatiske Antoine gör comeback i Gabriels liv och lockar med en tillvaro i en trakt med ljumma vindar och trehundra soldagar per år, kan inte Gabriel värja sig. Detta är ju precis vad Cecilia och han behöver. Adjö resultatrapporter, övertid och permafrost - Bonjour sol, hav och frihet!

Men att börja ett nytt liv är svårare än Gabriel föreställt sig. Dessutom har Cecilia inte glömt bort vilken hennes hetaste önskan är, och hon tänker se till att den går i uppfyllelse.

Kommentar:
Croissants till frukost är en slags tragikomisk relationsroman där Gabriel och Cecilia försöker hitta balans i livet, relationen och med sig själva. Och det gör dom genom att Gabriel spontanköper ett hus i Frankrike, och Cecilia följer, något motvilligt, med. 

Allting börjar med en brevväxling mellan två helt olika kvinnor. 28-åriga Sara Lindqvist från Haninge och 65-åriga Amy Harris från Broken Wheel i Iowa. Efter två års utbyte av böcker, brev och tankar om både litteratur och livet bestämmer sig Sara för att hälsa på Amy. Men när hon kommer dit är Amy död.

Sara står ensam i en liten stad mitt ute i ingenstans. Men där finns förstås alla de människor som Amy har skrivit om. Och de excentriska invånarna i Broken Wheel har inget annat val än att ta hand om den förvirrade turisten. Sara blir kvar och för första gången i sitt liv får hon verkliga vänner - inte bara mr Darcy och Bridget Jones - och de hjälper henne att starta en bokhandel med Amys alla böcker.

Både Sara och staden lever upp, nya och oväntade kärlekspar bildas och varken Sara eller invånarna vågar tänka på att hon snart måste åka hem. När hennes tvåmånadersvisum är på väg att gå ut får hennes nyfunna vänner en alldeles galen, underbar idé...

En av mina absoluta feelgood/romcom-kalladetvadnivill-böcker är Mhairi McFarlanes ljuvliga You Had Me At Hello som jag hyllat gång efter annan. 

I oktober kommer den på svenska på Massolit förlag. Yay! Fantastiskt roligt tycker jag och hoppas på att det blir höstens stora fåtöljläsarbok.

Men omslaget. Vi måste prata om omslaget. Det här är ett typiskt fall av formgivning utan att ha läst boken särskilt noga. Inte ens med den vildaste fantasi kan man få Ben och Rachel att se ut på det där sättet. Ben är preppy och advokat. Rachel är mörk. Punkt.