Nu är julläsningen (snart) här

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 0
Den som känner mig vet jag är förtjust i den lilla subgenren jul-lit. Den här tiden på året brukar de börja komma, de mysiga feelgood- och chicklit-romanerna med jultema. Jag brukar alltid se till att läsa en par tre stycken, och de här har jag spanat in från årets utgivning.
 
The Heart of Winter - Emma Hannigan
Om en syskonskara som försöker rädda den irländska familjegården från konkurs.
 
Christmas for One - Amanda Prowse
Om en singelmamma som kanske eller kanske inte hittar kärlek i New York.
 
It Must Have Been the Mistletoe - Judy Astley
Om en skilsmässofest och ett insnöat Cornwall.
 
Secret Santa - Scarlett Bailey
Ett kärt återbesök till den lilla byn Poldore, känd från hennes tidigare böcker. (Dock är denna en novell).
 
Cold Feet at Christmas - Debbie Johnson
Om ett inställt bröllop och en insnöad stuga i Skottland.
 
A Christmas to Remember - Jenny Hale
Om en nanny, hennes arbetsgivare och en oförglömlig jul.
 
Jag kan inte motstå ett insnöat Cornwall så It Must Have Been the Mistletoe är ett givet val för mig. Liksom ett insnöat Skottland. Sen får jag se vad mer jag är sugen på...  
 
 

To Rise Again at a Decent Hour - Joshua Ferris

Skönlitteratur / Permalink / 1
Paul O'Rourke är tandläkare i New York. Han är cynisk, osocial, ateist, och det enda som egentligen engagerar honom är favoritlaget Red Sox som han följer på ett närmast neurotiskt sätt. Han är teknikmotståndare och gillar inte alls internet men han kan ändå inte släppa taget om sin smartphone. Han klarar inte av att säga god morgon till sina kollegor. Han vill inte ha barn, han klarar inte ens av en hundvalp eftersom små valpar växer upp till stora hundar och så dör dom. Han är inte som "alla andra" och ändå är det precis som "alla andra" han egentligen skulle vilja vara.
 
“Of course I alienate myself from society. It's the only way I know of not being constantly reminded of all the ways I'm alienated from society.” 
 
Han är singel, förstås, men i de få seriösa relationer han haft, så har han gått helt upp i kvinnornas liv och blivit som besatt. Han strävar efter att hitta en mening med livet, han vill tillhöra något större, vara en del av en familj och har anammat både katolska och judiska traditioner för att bli omtyckt av flickvännernas religiösa familjer. Trots att han är en obotlig ateist.
 
Så upptäcker han att någon utger sig för att vara honom på nätet. Någon har satt upp en hemsida, facebooksida och twitterkonto i hans namn. Och vad värre är, den här Paul skriver en massa religiösa inlägg och kommentarer. Om amalekiter, om judar, om att vara en ulm (och nu övergår historien till att handla väldigt mycket om hardcore-gammaltestamentliga saker som inte fångar mitt intresse). Paul vet inte vad han ska tro. Vem är det som skriver? Och hans anställda vet inte heller vad de ska tro. Är det Paul själv som skriver inläggen? Omedvetet eller medvetet? Är han sjuk? Har han blivit galen? 
 

Joshua Ferris har skrivit en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna Så fick vi se slutet. Men han har ännu inte lyckats nå upp till samma briljanta nivå, varken i Tillståndet eller i To Rise Again… Men att han är en fantastiskt begåvad författare går inte att förneka. 

Lika mycket som jag älskar Ferris (och det är stort att säga att jag älskar honom med tanke på att han skrivit en bra bok och två halvbra), lika mycket avskyr jag Jonathan Franzen. Och det bär mig emot att säga det här, men jag får så otroligt mycket Franzen-vibbar när jag läser. Det är ett väldigt malande från Ferris. Det är som att han själv söker svar på existentiella frågor lika mycket som Paul gör. På sätt och vis känns den här boken som två delar som inte riktigt passar ihop. 

Tandläkar-Paul är knepig, men jag tycker väldigt mycket om hans långa, inre monologer. Självupptagenheten och malandet finns här också, men jag gillar det. Det funkar utmärkt. Här finns sidolånga beskrivningar om små vardagsdetaljer som exempelvis proceduren att sätta upp håret i hästsvans som beskrivs in i minsta detalj. Eller hur han iakttar exflickvännen Connie när hon smörjer in sina händer med handkräm och önskar att han också kunde vara en sådan person som smörjer in händerna. (Jag kommer aldrig mer att kunna sätta upp håret eller smörja in mina händer utan att tänka på Paul O'Rourke) Men han är inte sån, lika lite som han kan säga godmorgon, eller skriva smileys i meddelanden, eller tro på en gud.

Jag är kluven till vad jag egentligen tycker om To rise again... Det börjar lysande, Joshua Ferris skriver fantastiskt bra, och som alltid har han ett första kapitel som sticker ut och är bara SÅ jäkla bra. Jag läste någonstans att han jobbat med den här boken sedan 2004, och då förstår jag varför det blir en del malande... Men jag kan inte med det här filosofi-teologi-mässandet som pågår. Det är för mycket religiöst dravel och nonsens. 

Delar av den här boken är fantastiska, andra delar hade jag gärna sett att hamnade i papperskorgen. Den stora behållningen i allt detta är Paul O'Rourke, han är en oförglömlig karaktär.

Fakta:
Förlag: Penguin Viking
Antal sidor: 337
Utgivningsår: 2014
Första meningen: The mouth is a weird place.

Finns på Bokus och Adlibris.

It Had to Be You - Ellie Adams

Chick-Lit / Feelgood / Permalink / 1

Lizzy Spellman blir dumpad, på en fest, iklädd en Henry VIII-dräkt, av killen som hon tänkte eventuellt skulle fria till henne. En förödmjukande och pinsam händelse som någon dessutom filmar och lägger upp på YouTube och Lizzy blir ofrivillig internetkändis och vill helst aldrig mer visa sig bland folk.

Men ut måste hon, eftersom hon har ett jobb att sköta. Hon jobbar med att marknadsföra diverse möjliga och omöjliga produkter från lavemang till chakradiadem. Inte det mest glamorösa PR-jobbet. Genom jobbet stöter hon på Elliott, en framgångsrik ekonomijournalist med tv-karriär och glamourmodell till fästmö. Han är cynisk, otrevlig och högfärdig (hello Mr. Darcy), och Lizzy och Elliott går inte alls ihop.

Hur som helst så är det vissa händelser som för dem samman och de börjar umgås i någon sorts underlig och oförklarlig symbiosrelation. Och förstås händer det massor av saker.

Det här är väldigt rolig läsning. Lizzy är en slags modern och uppdaterad Bridget Jones, letar efter kärleken på Tinder och singelmingel, halsar vin som ingen annan, och hon är till och med stundtals lite stolt över sin plufsiga mage som visar på att hon lever ett roligt liv, till skillnad från Bridgets ständiga viktnoja. Lizzy är en underbar karaktär. Smart, rolig, omtänksam, och det är lätt att relatera till henne. Jag är också svag för hennes knasiga och pinsamma mamma, den här typen av brittiska mödrar är mina favoriter.
 

Det är som sagt stora Bridget-vibbar, på ett bra sätt, men det här påminner också om Sophie Kinsella och Mhairi McFarlane. Det är dock inte riktigt på Mhairi-nivå, men precis som Mhairis böcker är det en rapp och modern dialog. 

Jag tycker dock att det blir lite väl mycket bajshumor. Man kan skriva roliga scener utan att slänga in bajsincidenter, och det är väldigt mycket bajsprat mellan Lizzy och hennes kompisar. Det blir lite tröttsamt. Det är egentligen inte så mycket till story heller, det händer lite här och det händer lite där. Det är karaktärerna som gör den här boken bra. Hade det varit ett lite rappare tempo på händelseförloppet, lite mer fart och riktning, så hade det blivit ännu bättre. Men det är stundtals väldigt roligt, och det är helt klart en underhållande och charmig historia som har sina ÅH!-stunder.

Kvinnan bakom författarnamnet Ellie Adams heter egentligen Jo Carnegie, och som Jo har hon tidigare gett ut en rad böcker. Jag har dock inte läst någon av dem.
 
Fakta:
Förlag; Corgi Books
Antal sidor: 448
Utgivningsår: 2014
Första meningen: On the night of the 30th Birthday Party of Doom, Lizzy Spellman learnt three things.
 
Finns på Bokus.
Till top