Det här läckra omslaget och den lockande titeln sålde in boken hos mig första gången jag såg den. Det är en fantastiskt fin illustration av Kate Forrester som pryder Hanna Beckermans debutbok.

Förlist är historien om Håkan Hemlins liv, från barndomen i Gävle till genombrottet med Nordman, och det ständigt närvarande missbruket. Håkans egna minnen blandas med intervjuer med människorna i hans närhet, allt nedtecknat med Anders Tengners penna. 

Jag måste börja med att säga att jag har jättesvårt för att sammanfatta mina tankar kring den här boken, för jag kommer hela tiden in på att recensera Håkan som person. Det är svårt att inte hamna där och tycka men egentligen har det inte med saken att göra. Han må vara hur han vill, det kan fortfarande vara en läsvärd bok.

Det är både tragiskt och irriterande att läsa om missbruket, om alla lögner, de idiotiska fyllekörningarna, relationen till hans familj, alla svek och allt slöseri. Och det är ännu mer tragiskt att händelser ofta återberättas som roliga incidenter eller en häftig grej. 

Påskekrim, den norska traditionen att läsa deckare under påsken, är en tradition som vi gärna adopterar i det här landet.

En bra deckare slinker förstås alltid ner, oavsett årstid, men har du inte provat just norska deckare är det väl ett alldeles ypperligt tillfälle att göra det nu under påskhelgen. De flesta är säkert redan bekanta med Jo Nesbøs serie om kriminalaren Harry Hole. Själv började jag läsa serien först i somras, efter att i flera år varit sugen på att läsa men dragit mig för att börja eftersom det var så himla många böcker att läsa ikapp. Fick då tipset att börja direkt på bok tre, Rödhake, eftersom det är då serien tar fart på allvar. Finns också en fördel med att haka på en serie sent och det är att man inte behöver vänta ett år eller två på att nästa del ska komma ut. Nu har jag läst alla, utom senaste, Polis. Väntar på pocketen som kommer ut när som helst.

En annan norrman som jag gillar är Thomas Enger och hans serie om journalisten Henning Juul. De två första böckerna, Skendöd och Fantomsmärta finns på svenska, det gör däremot inte tredje boken, än. Kanske jag skulle testa den på norska förresten, blev väldigt Enger-sugen nu när jag skriver om honom.

 

Många äkta män glömmer saker: de glömmer att deras fru hade ett viktigt möte samma morgon, de glömmer att köpa mjölk, en del glömmer sin bröllopsdag. Men Vaughan har glömt att han ens har en fru. Vad hon heter, hur hon ser ut, deras gemensamma historia allt är utraderat i en katastrofal minnesförlust.

Vaughan får veta att han och Maddy är mitt uppe i en infekterad skilsmässa, men när de träffas är det kärlek vid första ögonkastet. För honom. Maddy däremot, har deras kraschade äktenskap i färskt minne.

Kommentar:
Mannen som glömde sin fru är ypperlig underhållning, den allra bästa sortens feelgood som innehåller både sött och salt. 

Sue Townsend, Adrian Moles skapare, dog i går kväll, 68 år gammal. Jag blev riktigt ledsen av att höra den tråkiga nyheten. Det är en stor författare som har gått ur tiden.

Det finns ingen författare som har en lika skarp penna som Sue Townsend. Hon har en alldeles speciell förmåga att blanda humor med allvar, tragik med komik. Hon väver alltid in samtidens politiska händelser och stämningar i sina historier, och gör det med sådan skärpa och syrlighet. Det finns ingen annan som gör det lika bra. Att läsa hennes böcker är som att göra en tidsresa från 80-talet och framåt, hon har fångat det rådande samhällsklimatet på pricken. 

2012, när Adrian Mole firade 30-årsjubileum, gav Pengiun ut hela serien i nyutgåva och jag återknöt bekantskapen med min barndomsfavorit. Jag vågade mig inte på att läsa om hela serien - eftersom i mitt minne är de första två böckerna om Adrian Mole det absolut roligaste jag nånsin läst i hela mitt liv, och jag ville inte riskera att förändra den bilden.  

Sue Townsend, 1946-2014. Foto av Gary Calton

Rose, Bean och Cordy, eller Rosalind, Bianca och Cordelia som de egentligen heter, är systrar. Som döttrar till en litteraturprofessor specialiserad på Shakespeare var deras namn självklara. Tre systrar, olika i temperament, med inte helt friktionsfria relationer till varandra.  

Deras far kommunicerar helst på Shakespeare-vers och när systrarna får brev med raderna "Come, let us go; and pray to all the gods/For our beloved mother in her pains" vet de att det är dags att komma hem. Deras mor är sjuk, i bröstcancer visar det sig.

När Caroline och Jonas äntligen får sin efterlängtade dotter borde lyckan vara fullkomlig. Men Caroline drabbas av förlossningsdepression och en dag släpper hon taget om det de kämpat för.

Lilla Elsa överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen men hamnar i koma.

Jonas vakar vid sjukhussängen och Caroline kämpar från fängelset för att få återse sin dotter. Kommer kärleken överleva? Kommer Elsa att vakna? Hur långt kan en mor gå i kampen för sitt barn?

Kommentar:
Den här romanen skapade en virvelvind av känslor hos mig, både innan jag läste den, medan jag läste och även efteråt. Från det allra obehagligaste magontet när man förstår att det här handlar om en mamma som faktiskt släpper sin bebis från sjunde våningen, till sorg, till ilska, till irritation och frustration, och ja... nästan till glädje. Vilket man kanske inte tror när man först läser baksidestexten.

Jag blev alldeles till mig i trasorna när jag läste Peter Mays Svarthuset tidigare i vintras och såg till att genast klicka hem de båda andra delarna i Lewistrilogin. Jag föll för Fin och jag föll för för de fantastiska miljöskildringarna. Jag älskar den här typen av karga landskap med sina lika karga invånare.

Det har gått ett par månader sedan Svarthuset. Fin har kommit tillbaka till Isle of Lewis efter en tid i Edinburgh där han avslutat sitt tidigare liv. Nu har han återvänt för att renovera sitt föräldrahem och komma närmare Fionnlagh samt Marsaili. 

Det dröjer inte länge förrän Fin blir indragen i en mordutredning. Ett lik har hittats ute på torvmossen, en kropp som visar sig tillhöra en ung man som mördats någon gång på 1950-talet. DNA visar att han är släkt med en gammal öbo, Tormod. En man som alltid påstått att han är enda barnet och vars minnen nu är höljda i dunkel då han lider av demens. Fin börjar nysta i mysteriet och det är en fängslande historia som rullas upp...

 

Hur länge ni än gissar kan ni ändå aldrig gissa vilken bok det här är. Det är inte Harlequin. Det är inte heller Tracys hämnd eller Lace. Det är en sydkoreansk utgåva av en av världens mest kända böcker. Nämligen Anne Franks dagbok. Joråsåatte....

Vårens höjdpunkt, Bokresan, är över. Den härliga helgen på Syninge kursgård som Breakfast Book Club anordnat för tredje året i rad.

Vi läser inomhus, läser utomhus, pratar om böcker, pratar om annat, lyssnar på författare, äter god mat, dricker lite vin, tävlar i litteraturquiz, går och lägger oss alldeles för tidigt (vem kunde tro att man blir så trött av att göra ingenting), byter böcker, läser digitalt, läser analogt, pratar kokböcker, blir hungriga, äter mer mat, läser lite till... och så där rullar hela helgen på.

Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats. Men alla spår pekar i en riktning till mycket högt uppsatta personer i staden.

Kommentar:
Gengångare är åttonde boken i serien om Harry Hole. Och om jag tyckte Pansarhjärta var en mörk historia så är Gengångare ännu mörkare och svartare. Det är som att varje bok tar ett steg till både när det gäller händelseutveckling och karaktärsutveckling - allt är lite mörkare, lite skitigare, lite mer nedgånget och med lite mer hopplöshet och svärta.

Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm.

I trettiotre år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Deras infrusna dagbok meddelar: nödlandning på isen efter tre dagar i luften. I månader drar de sina flera hundra kilo tunga slädar och försöker ta sig tillbaka till fast mark. På Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition?

Samma dag som Evas barn flyttar hemifrån, går hon och lägger sig. Och stannar där. I sjutton år har hon velat skrika till världen: Stopp! Jag vill kliva av! Och nu har hon äntligen fått chansen.

Hennes man, astronomen Brian, som redan har problem med sin besvärliga älskarinna, blir förstås upprörd. Vem ska nu laga hans middag? Eva vill bara ha uppmärksamhet, klagar han. Och ryktet sprider sig om Evas lilla motståndsrörelse - snart har hon fans som belägrar huset och vill ta del av hennes visdom... 

Abdi har, tillsammans med sin fyraåriga dotter Rebecca, kommit till Skottland för att söka asyl. De har flytt fasansfulla händelser och Rebecca är så traumatiserad att hon slutat prata. Abdi är förvirrad över allt det nya som möter honom. I Somalia var han fiskare, lärare och familjefar. Hur ska han kunna skapa ett nytt liv åt sig och sin dotter i ett främmande land?

Deborah, en drygt fyrtioårig och barnlös kvinna som just begravt sin man, blir Abdis mentor och försöker hjälpa honom och Rebecca tillrätta. I drygt ett års tid träffas de varje månad. Till en början är vänskapen lite tafatt och stel men den växer sig allt starkare, och gradvis får de lära sig mer om varandras brokiga förflutna.

Kommentar:
Den här boken slår an något speciellt hos mig, eftersom jag likt Deborah ägnar en del av min fritid åt att vara mentor till en invandrare. Det här att möta en annan människa från en helt annan kultur och bakgrund är otroligt berikande, och det är något som jag rekommenderar fler att göra.

Jag gillar det här med kontorsmiljöer och har flera gånger efterlyst fler tragikomiska skildringar av typen The Office eller Office Space i bokform, men det är sällan jag snubblar över någon. De enda jag kommer på är den briljanta Så fick vi se slutet av Joshua Ferris och den skruvade Kontorsninja av Lars Berge. Men det måste ju finnas så mycket mer att utforska i den här genren.

I Matt Dunns A day at the Office handlar det om två potentiellt ångestframkallande situationer - dels en dag på jobbet och så att det samtidigt är Alla hjärtans dag. Vi får träffa Nathan på IT som är anti-alla hjärtans dag och för tredje året i rad arrangerar ett anti-party för alla kontorets singlar. Sophie på marknadsavdelningen ska gå dit, men hoppas att hon och Nathan går hem tillsammans. Hennes chef Julie kysste Mark på ekonomi efter julfesten, men ingen av dem pratar om det som hände och trånar efter varandra i hemlighet. Säljaren Calum internetdejtar och ska ikväll av alla kvällar träffa sin dejt på riktigt för första gången. Och allt det här går förstås inte enligt planerna. Ett alla hjärtans dag-kort som hamnar fel, missförstånd och hemligheter ställer till det.

Det är en lovande historia och den underhåller, men den är också rätt så seg - vilket är lite märkligt när hela historien utspelar sig under en enda dag. Det finns saker jag stör mig på - exempelvis att alla inblandade använder sig av hotmail, samtidigt som året är 2013 och alla jobbar på ett modernt IT-bolag. Jag gillar däremot att allt inte är så självklart eller uppenbart som det så ofta är i den här typen av berättelser. Man vet inte alls hur det kommer att sluta för alla inblandade. 

Jag skrattar betydligt mer åt Mike Gayles böcker än åt Matt Dunn, men det här är ändå en helt okej historia. Jag tycker om att läsa den här typen av historier författade av män, det ger en lite annorlunda känsla. Gayle och Dunn brukar jämföras med varandra (tillsammans med Nick Hornsby), men jag tycker inte att Dunn passar ihop med de båda övriga. Nu är det här visserligen första boken av honom som jag läser, men stilmässigt är det här mer likt Sophie Kinsella. 

Quentin har alltid varit hemligt kär i sin äventyrslystna och fantastiska granne Margo. En natt knackar hon på Quentins fönster och ber honom följa med som chaufför på ett minst sagt pulshöjande uppdrag. Morgonen efter är hon försvunnen, men inte alldeles spårlöst. Margo har lämnat en ledtråd, bara för Quentin, och budskapet är tydligt: Hitta mig om du kan! 

Tess blir helt knäckt när hennes pojkvän Seb dumpar henne. Hon kan inte sluta älta honom och alla fel hon gjorde när de var ihop. Om hon bara hade gjort saker annorlunda hade de ännu varit ett par. Allt är hennes fel.

Efter en misslyckad utekväll dricker hon sig full på tequila, men innan hon slocknar med ansiktet ned i sovrumsmattan kastar hon deras minnessaker i elden och önskar att hon aldrig hade träffat honom.

Nästa morgon inser hon att hennes önskan slagit in. Ingen av hennes vänner minns Seb, och när hon springer på honom på stan beter han sig som om han aldrig träffat henne förut. Tess tar sin chans att ställa allt tillrätta - den här gången ska hon vara den perfekta flickvännen. 

Jag brukar gilla Alexandra Potters böcker. Hon har en speciell, unik, stil och väver alltid in lite magi i sina historier. Hennes You're The One That I (Don't) Want och Me and Mr. Darcy är två chicklitfavoriter, men jag måste tyvärr säga att jag är inte alldeles förtjust i Don't You Forget About Me. Den var faktiskt ganska jobbig att ta sig igenom. Och jag tror det till största delen beror på Tess. Jag kan verkligen inte med det där beteendet, att göra precis allt för att få tillbaka sitt ex även om det innebär att förändra hela sin person. Jag stör ihjäl mig på sånt. Du har blivit dumpad - gå vidare. Han vill inte ha dig - gå vidare. Hur svårt är det?