Jag älskar chick-lit. Lättsmälta, roliga, bitska, underhållande romaner där relationer står i fokus. Här kommer tio läsvärda tips! Vilka är dina favoriter?

From Notting Hill with Love... Actually - Ali McNamara
En alldeles ljuvlig historia om dagdrömmaren och filmälskaren Scarlett som får chansen att bo en månad i Notting Hill, och blir indragen i sin alldeles egna romantiska film. En skamlös flirt med romcom-filmgenren, men helt oemotståndlig!

Den man älskar - Emily Giffin
Det här handlar om nygifta Ellen som springer på sin första kärlek Leo, "the one who got away". Killen hon aldrig riktigt kunnat glömma eller komma över. Hon börjar ifrågasätta sitt liv, älskar hon sin man Andy? Eller älskar hon Leo? En fantastisk bra, trovärdig och smart skriven chick lit.

You're the One that I (don't) Want - Alexandra Potter
Galet och charmigt, med ett stänk av magi i handlingen. Det handlar om Lucy och Nate som i tonåren kysste varandra under Suckarnas bro i Venedig, vilket enligt legenden betyder att man är sammanlänkade för evigt. Men legenden är en förbannelse för det visar sig vara omöjligt att komma bort från varandra. Ödet för dem samman igen och igen och igen.

Nästa sak på min lista - Jill Smolinski
June får en lista i sin hand efter att 24-åriga Marissa dött i en bilolycka, en lista med "20 saker att göra innan jag fyller 25". June ser det som sin plikt att utföra alla punkterna på listan, och det leder till att hon omvärderar hela sitt liv. Inte bara yta utan även lite djup.

Typ trettio - Lisa Jewell
En charmig historia om 30-åringarna Dig och Nadine som känt varandra hela livet och är bästa vänner. Enter Delilah, Nadines nemesis och Digs gamla ungdomskärlek, vilket skakar om alla deras liv. Lisa Jewells bästa bok, högklassig feelgood!

Me and Mr Darcy - Alexandra Potter
Alexandra Potter är en av mina stora favoriter. I den här boken möter vi boknörden Emily som åker till England för en tripp i Jane Austens fotspår. Och hon möter ingen mindre än Mr Darcy. Roligt och magiskt, totalt förutsägbart, men det gör absolut ingenting.

Bridget Jones dagbok - Helen Fielding
Boken som verkligen drog igång hela chick-lit vågen på allvar när den kom ut 1996. Ska jag vara ärlig så minns jag inte längre boken, det är film-Bridget som har tagit över. Men jag minns att jag tyckte väldigt mycket om boken när jag läste den. Den platsar på listan av nostalgiska och historiska skäl.

50 sätt att träffa den rätte - Lucy-Anne Holmes
En modern Bridget Jones, utan viktnojjor men istället en väldigt fräck mun. Det är rappt och roligt, hysteriskt roligt till och med. Skrattgaranti utlovas.

Karriär & köksbesvär - Sophie Kinsella
Sophie Kinsella är mer än bara Shopaholic-serien, hon är som bäst i sina fristående böcker. Här handlar det om juristen Samantha som ställer till det på jobbet och flyr ut på landet för att gömma sig. Hon tar anställning som hemhjälp utan att ha en aning om hur man sköter ett hem. Humor och förvecklingar. 

Är det någon där? - Marian Keyes
En bitterljuv historia av chick lit drottningen Marian Keyes. Hon har skrivit flera böcker om systrarna Walsh, här handlar det om fjärde systern Anna. Det är lättsmält och allvarligt, sorg och glädje, liv och död på samma gång. Chick-lit med svärta. 

De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig.

Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell

Kommentar:
I Silvia Avallones hyllade debutroman Stål står trettonåringarna Anna och Francesca i centrum. De väntar på världen. De har varandra, och de har sitt utseende. De njuter av att männen och pojkarna tittar på dem och vill röra vid dem, att vara vacker och åtrådd är allt i deras värld. För om inte killarna vill ha dig är du ingen.

Deras värld är en sexistisk värld, med starka arbetarmän som sliter i stålverket, kvinnorna går hemma och städar, blir slagna av sina män, och om en kvinna läser morgontidningen betraktas hon som konstig. I allt detta hittar Anna och Fransesca en fristad hos varandra, men under ytan händer det saker som gör att vännerna glider ifrån varandra.

Stål är den sortens historia som gnager sig in i dig när du läser, den äter sig sakta in bit för bit för att slutligen borra sig fast i ditt innersta. Och där sitter den kvar. Jag har svårt att sluta tänka på Anna och Fransesca, på Via Stalingrado och alla människorna där.

"Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa? Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta något om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så?"

Det tål onekligen att funderas på.

Stål har blivit en stor succé, inte bara i hemlandet där den nominerades till Italiens finaste litterära pris, Premio Strega. Den har även blivit en framgång i flera andra europeiska länder, och snart kommer den också som film.

Fakta:
Originaltitel: Acciaio
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 395
Utgivningsår: 2012
Första meningen: I linsens suddiga cirkel stod gestalten nästan stilla, utan huvud.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Spetsig, Bookis och bernur.

"My thoughts are stars I can't fathom into constellations."

The Fault in Our Stars är mer än en bok, det är en läsupplevelse av ett alldeles utsökt och sällan skådat slag. Hjärtat går sönder och blir helt igen, gång på gång när du läser. Det blir inte bättre än så här.

Hazel har levt med cancer i fyra år, stageIV-cancer, men tack vare en experimentell behandling har hon överlevt längre än någon först trodde. Hon vet att hon kommer att dö, men om det handlar om veckor, månader eller år kan ingen säga.

Hazels föräldrar ser gärna att hon deltar i en stödgrupp för ungdomar med cancer, och hon gör dem till viljes. För som hon resonerar: "There is only one thing in this world shittier than biting it from cancer when you're sixteen, and that's having a kid who bites it from cancer."

I stödgruppen möter hon Augustus som har förlorat ett ben i cancer, men är på väg att tillfriskna. Han har en framtid, något som Hazel inte har. Men det klickar mellan dem direkt, och båda deras liv kommer att förändras för alltid.

John Green har haft en särskild plats i mitt hjärta sedan hans fina Var är Alaska? Jag gillar hans sätt att skriva, han har en alldeles egen ton. Han mixar allvar med humor, och framförallt känns det alltid väldigt genuint. Det här ämnet är kanske det svåraste man kan skriva om, men han gör det utan att det blir smetigt och sentimenalt. Han väver in små trådar av hopp och ljus i allt det svarta och sorgliga. Jag har gråtit massor, både av sorg och för att det är så fint. Men jag har också skrattat.

Jag älskar karaktärerna, den ironiska, pessimistiska Hazel och den smarta, optimistiska Augustus. De kompletterar varandra, och deras kemi får boksidorna att skimra som tomtebloss. Deras dialog förflyttade mig tillbaka till 90-talets Dawson's Creek, det klingar något av Dawson och Joey i deras snärtigt studsande och samtidigt djupa och filosofiska vokabulär.

The Fault in Our Stars är en historia som är både skör och spröd och stark och äkta. Du blir berörd så ända in i hjärteroten. Den är vacker. Den är sorglig. Men framförallt är den något alldeles extra.

Fakta:
Förlag: Dutton Books
Antal sidor: 318
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Barnboksprat, Bokmalans liv & läsande, Breakfast Book Club, och Andréa i Boklandet.

– Hej, det är jag.
– Hej du.
– Har du tid att prata?
– Nej, egentligen inte. Kan vi ta det ikväll? Det är lite körigt just nu.
– Jag vill helst ta det nu.
– Skit, jag är helstressad. Vad är det som är så viktigt?
– Jag vill skiljas.

Ulli och Peter är det lyckligaste och mest sammansvetsade paret i vänkretsen. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad händer?

Passionen överrumplar Peter, medan Ulli och tonårspojkarna fylls av alla motstridiga känslor; övergivenhet, saknad, ilska, hat, sorg och vanmakt. Som kulor på ett radband följer under tre omtumlande veckor den ena olyckan tätt på den andra för den krackelerande familjen.

Kommentar:
Tre veckor är Birgitta Bergins debutroman och en ganska trevlig överraskning. Det handlar om Ulli och Peter, ett par i fyrtioårsåldern, vars äktenskap krisar. Peter har träffat en annan kvinna, en yngre kvinna, och blivit störtförälskad. Ulli fattar ingenting. De hade det ju så bra. Eller? Ja, de grälade i vart fall inte. Kanske de inte pratade så mycket alls, men de hade ju barnen. Fina vänner, ett fint hus, och snart är det jul.

Ulli vet inte vad hon ska göra. Hon längtar efter Peter. Hon hatar honom. Hon vill ha honom tillbaka. Hennes känslor pendlar fram och tillbaka, och det är lätt att sätta sig in i hur hon känner det. Det blir tre veckor av drama för Ulli och hennes familj, oväntade händelser, möten, och saker som ställs på sin spets.

Och det blir lite väl mycket dramatik, det är främst en händelse jag tänker på som jag inte vill avslöja för den som inte läst boken, men jag hade gärna skippat den. Det kändes lite väl tillskruvat. Det var också helt onödigt för historien, den hade klarat sig bra utan det inslaget. Språkligt tycker jag det funkar bra, men jag hakar flera gånger upp mig på ord som inte passar in. Som ordet fejsa som dyker upp gång efter gång efter gång. Vem säger så? Personligen tycker jag heller inte om slutet, men det är för att jag själv aldrig skulle gjort likadant.

Sammanfattningsvis är det här en ganska bra bok, det finns ett driv, och det händer saker hela tiden. Jag tror också att det är en historia som många känner igen sig i. Jag läser gärna fler böcker av Birgitta Bergin.

Fakta:
Förlag: Tre Böcker
Antal sidor: 251
Utgivningsår: 2012
Första meningen: – Hej, det är jag.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Beas bokhylla.

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Cecilia är 38 år, gift med Josef och har tre barn. Familjen bor på Stora Essingen, vilket är perfekt med närheten till natur och innerstad. Cecilia och Josef är båda framgångsrika parterapeuter och räddar svajande äktenskap med icke-befintliga sexliv på löpande band. Tillvaron borde vara idealisk.

Problemet är bara att det börjat mullra i Cecilias inre. Hon står inte ut med barnens omättliga ömhetsbehov eller Josefs krav på hennes uppmärksamhet, och de patetiska patienterna ska vi inte tala om, men hon gör allt för att det inte ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags, men ytan håller på att krackelera. Utan att riktigt förstå det själv har hon slagit in på en farlig väg där hon riskerar att skada de hon älskar mest.

Kommentar:
Moa Herngren har gjort det till sin specialitet att skriva om kvinnor med problem, med svärta, och med hemligheter. Det är tunga ämnen hon avhandlar: misshandel, alkoholism och nu.. ja vad ska man kalla det, ett sammanbrott? Men till skillnad från hennes tidigare böcker, där jag känt sympati med huvudpersonerna, så gör jag inte det den här gången. Jag brukar i princip alltid kunna hitta något som väcker empati, men nej... jag kan inte med Cecilia. Jag blir bara arg på henne. Riktigt förbannad.

Men barnen, tonåringen Fred som lever sitt liv genom datorn, Molly som inte har några kompisar och dras in i farliga sammanhang, och minstingen Ivar som kissar på sig i skolan och smyger undan kläderna, det gör ont i hjärtat att läsa om hur de mår i den på ytan så perfekta familjen.

Cecilias värld är så främmande från min värld, och jag är glad att kunna säga att igenkänningsfaktorn är låg. Men samtidigt känns hon på riktigt, Moa Herngren tecknar ett trovärdigt porträtt av en kvinna på gränsen. Jag tror dock att det hade varit ännu bättre om Cecilia hade fått fler sympatiska drag så att jag hade hejat på henne, eller känt en oro för att hon ska bli avslöjad och upptäckt.

Det är en ganska jobbig bok att läsa, men samtidigt är den inte svart rakt igenom. Jag gillar det här i all sin ångestframkallande härlighet. Återigen riktigt  bra av Moa Herngren!

Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 352
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "Mamma, ni får inte komma än, vi gör frukost åt er!"