Dit du går, följer jag – Lina Nordquist

Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar begravningen för sin svärfar Roar. Det gror mörkt i hörnen. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset?

Kommentar:
En av mina absolut största läsupplevelser genom tiderna är Ett litet liv. Den känslostorm jag kände då har jag inte känt sedan dess. Förrän nu.

Lina Nordquists debutroman Dit du går, följer jag drabbade mig hårt. Oväntat, brutalt och skoningslöst hårt. Det har gått flera dagar sedan jag läste sista sidorna om Unni och Kåra, men jag kan inte skaka av mig de här vrida ur hjärtat-gnaga in till benen-känslorna. De växer sig snarare större. Jag tror jag aldrig kommer att bli fri.

Men det skavde en del i början. Det tog ett tag för mig att komma in i historien, särskilt den moderna delen, men bit för bit kröp den in under skinnet på mig. Det är en fantastisk berättelse, med ett vackert, säreget språk, där mycket anas mer än sägs.

Det är mörkaste misär och hopplöshet, ofattbar grymhet, hungersnöd och utsatthet. Samtidigt finns här en kärlek som på sina håll gnistrar och förmår lysa upp delar av mörkret. Men det är ingen ljus och hoppfull roman. Var beredd på att åka ner i mörkret och tumlas om.

Fakta:
Förlag: Romanus & Selling
Antal sidor: 368
Utgivningsår: 2021