Adrian Mole: The Prostrate Years
I år firar Adrian Mole 30 år, något som Penguin uppmärksammat genom att ge ut alla de åtta böckerna i nyutgåva. Jag har firat Adrian genom att läsa de tre senaste böckerna: The Lost Diaries of Adrian Mole, Adrian Mole and the Weapons of Mass Destruction, och så nu Adrian Mole: The Prostrate Years.
Det är 2007, och Adrian har hunnit bli 39 1/4 år. Han bor i en ombyggd svinstia med sin fru Daisy och deras dotter Gracie. Hans föräldrar George och Pauline bor i grishuset bredvid.
Och nu får antihjälten Adrian Mole det tuffare än någonsin. Bokhandeln där han jobbar ska stängas. Hans äktenskap är knackigt. Och till råga på allt får han diagnosen prostatacancer, inte ens 40 år fyllda.
Det låter inte som en humoristisk historia, och visst finns här mycket svärta, otur och sorgligheter, men Adrian har ju en förmåga att tackla alla motgångar han stöter på. Det är utan tvekan den mest deprimerande boken i raden. Efter att ha följt Adrian i så många år så vill man ju att det äntligen ska gå bra för honom och att han ska få bli lycklig på riktigt, inte att han ska vara så förföljd av otur. Det är tragikomiskt, ibland rent av tragiskt och ibland bara komiskt.
Sue Townsend skriver som alltid med vass penna och känner skickligt av samhällsklimatet och den politiska situation som råder. Att läsa alla hennes böcker är som att göra en tidsresa från 80-talet och framåt. Och hon skapar karaktärer som sticker ut. Adrian är alltid Adrian, och hans föräldrar är precis lika härliga och excentriska som de alltid varit. Hon skriver också detaljerat och närgånget om alla läkarbesök, undersökningar och behandlingar. Det känns som att hon verkligen vet vad hon skriver om.
Är det då sista boken? Jag vet inte, men jag tror inte det. Jag tror att Sue Townsend har mer att berätta.
Fakta:
Förlag: Penguin Books
Antal sidor: 405
Utgivningsår: 2012 (2009)
Första meningen: Black clouds over Mangold Parva.