Ränderna går aldrig ur – Agnes Hellström

När Elin hittar en broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket känns det som ett löfte om gemenskap, vänner och lycka – allt det hon saknar i tristessens Gimo.

Men livet på internatskolan är inte så okomplicerat som hon trodde och hon har svårt att finna sig tillrätta. Snart visar det sig också att många av hennes skolkamrater, trots sina privilegierade bakgrunder och perfekta fasad, bär på egna trauman. Och ju längre tiden går, desto starkare reagerar Elin mot förnedrande initieringsriter, klasskillnader och hierarkiska ordningar. Hon känner sig klämd mellan två världar och blir allt mer osäker på vem hon är och var hon egentligen hör hemma.

Kommentar:
Jag är väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i internatskolemiljö, en sluten värld med sina egna regler. Men, medan jag kan tycka det är kittlande och spännande och exotiskt när det handlar om en skola på amerikanska östkusten, så blir jag lite lätt illamående när vi rör oss i svensk miljö. Det som annars lockar mig blir istället patetiskt och frånstötande, det blir för nära inpå och krockar för häftigt med mina värderingar misstänker jag.

Bokens huvudperson, Elin, är trött på lilla inskränkta Gimo och börjar gymnasiet på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL. Hennes familj hör till de finare, och nästan hela släkten har gått på skolan. Så även hennes mamma, till och med i kungens klass. Mamman har numer en näst intill obefintlig kontakt med släkten, och lever ett bohemiskt liv i ett litet radhus långt ifrån pengar och överklassens värderingar. Elin vill bort. Hon drömmer om regler, struktur, samhörighet och en gnutta glamour. Hon kommer till Sigtuna och möts av en värld av ”läxis, varmis, rostis och utis”, sociala koder och hierarkier, pennalism och en gemenskap där du lättast passar in om du är överklass från början och redan är inne i jargongen och strukturen.

Elin upptäcker efter hand att Gimo och Sigtuna inte är så skilda världar som hon först trott, det finns istället väldigt många likheter. Där man i Gimo skyller allt på invandrarna, skyller man i Sigtuna på arbetarklassen. Och inte på något ställe är man öppen och villig att dela sitt revir med någon utomstående. Båda världarna är inskränkta. Och Elin känner sig inte hemma någonstans.

Det här är en riktigt bra bok, med vibbar av Curtis Sittenfelds I en klass för sig. Det är lätt att relatera till Elin och hennes erfarenheter, för det handlar i grund och botten om att passa in och att hitta sig själv. Frågor som alla brottats med, mer eller mindre.

Agnes Hellström har själv gått på SSHL, men det är inte en självbiografi även om Elin och Agnes har en del likheter. Hon skriver just nu på sin nya bok och den ser jag mycket fram emot att läsa!

Fakta:
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 303
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Vi sladdade på gruset och lutade cyklarna mot den stora björken vid volleybollplanen.