Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Förlag: Månpocket
Antal sidor: 236
Utgivningsår: 2006

Dilsa Demirbag-Sten kom till Sverige som sexåring 1976. Hennes tjugofemåriga mor hade då rest ensam med sina fyra barn från bergsbyn i den kurdiska delen av Turkiet för att återförenas med sin man som fått arbete i det nya landet. De hade lika gärna kunnat resa till månen, så stor var kontrasten.

I Stamtavlor berättar Dilsa Demirbag-Sten om sitt kurdiska arv och hur det är att ha sina rötter i två kulturer, utan att vara rotad i någon av dem. Hon beskriver sin stams historia, baserad på de många berättelser hon hört under sin uppväxt. Hon berättar om starka kvinnor och kärleken till bergen där hon är född. Men hon redogör också för traditioner som hon idag tar avstånd från, som kvinnans underordnade ställning, tvångsgiftermål och hedersmord.

Kommentar:
Stamtavlor ger en inblick i vardagslivet hos den kurdiska stammen bertiyan, hur de levt som nomader i generation efter generation, ett hårt liv där kvinnorna drar det tyngsta lasset. Den tar också upp den patriarkala kulturen med synen på kvinnor, och barn, och hur mannen är den som bestämmer. Hur stammen, kollektivet, är större än individen och hur svårt det är att sätta sig emot detta. Det finns många exempel i boken på hur kvinnor används som handelsvara och hurdan status de har. Vi möter också starka kvinnor som Dilsas mor och hennes färgstarka mormor, och väninnan som vägrar bära slöja.

Jag gillar verkligen den här typen av böcker, och just kurdernas historia finns det inte så mycket dokumentation om. Även fast den här boken är baserad på Dilsas egna släktingars historier och berättelser, och inte minst hennes egna erfarenheter, så känns det som att den ger en ganska sann bild.

Boken är skriven på ett rakt och enkelt språk som gör den både lättläst och lättförståelig. Jag hade gärna önskat att den var lite fylligare, tjockare helt enkelt. Men det är en riktigt bra och intressant reportagebok, och man blir lite klokare efter att ha läst den.