Skeppet – Stefán Máni

Publicerad av
Ett skepp är på väg från Reykjavik till Latinamerika. Besättningen är en ohälsosam blandning av missnöje, mänskliga tillkortakommanden och kriminalitet. En är gangster på flykt undan ett annat gäng som vill ta hans liv, en annan har slagit ihjäl sin fru och gömmer sig för polisen, ytterligare några andra vill göra myteri för att rädda sina jobb.
 
En bra bit ut på Atlanten dör radarn och rodret blir obrukbart. Någon har med vett och vilja saboterat alla möjligheter att ta sig i land. Den ena obehagliga överraskningen avlöser den andra medan båten obönhörligt driver mot Antarktis, mot en död av svält och köld.
 
Kommentar:

Både omslag och baksidestext utlovar en riktig Lotta-bok. Klaustrofobisk spänning ute på stormande hav, isolering, mörker, och psyken som bryts ned, och det i händerna på en isländsk författare som jämförs med Stephen King – det kan ju inte bli annat än bra. Trots att jag inte ens är särskilt förtjust i Stephen King så är det ändå en god måttstock.

Och det börjar så bra. Det ligger en ödesmättad stämning över boksidorna redan från början. Det är mörker, kyla och ondska redan innan skeppet lämnat hamnen. Jag vet inte åt vilket håll det kommer att ta vägen – thriller, krim eller skräck – men jag dras förtjust med i Mánis suggestiva berättelse.
 
Men sen. Efter drygt halva boken så spårar det ur och barkar iväg åt ett John Ajvide Lindqvist Himmelstrand-liknande håll. Jag fattar inte det här. Jag förstår inte vad som händer, min hjärna är inte byggd för den här typen av märklig så kallad skräck. Sånt här skrämmer mig inte. Det obehagliga i den här boken ligger i första delen, med alla spänningar och stämningar, men sen. Pfft. Så synd på en i övrigt spännande historia.
 
Fakta:
Originaltitel: Skipið
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 387
Utgivningsår: 2009