Himmelstrand - John Ajvide Lindqvist

Spänning / Permalink / 4

Tio personer förflyttas med sina husvagnar till tomheten. En blå himmel utan sol och ett till synes oändligt fält. På radion spelas enbart gammal svensktoppsmusik. När de rör sig ut på fältet tvingas de konfrontera sina rädslor och sin längtan i fysisk gestalt. Det kommer att förändra dem. Vilka är vi när vi ingenting har? Vart går vi när ingenstans finns att gå? Vad gör vi för vår kärlek när det verkligen gäller?

Kommentar:
Varje gång man öppnar en bok av John Ajvide Lindqvist så vet man att man kommer få vara med om något speciellt. Du vet inte om det kommer vara bra eller dåligt, bara att det kommer vara speciellt. Och Himmelstrand är väldigt speciell. Det finns egentligen inget annat sätt att beskriva boken på. Den är just det, speciell. Märklig. Annorlunda. Obehaglig. Konstig. Jag vet egentligen inte om jag tycker den är bra eller dålig, den har mest lämnat mig förbryllad. Vad var det som hände? 

Något av det obehagligaste som finns är tomhet, ensamhet och övergivenhet och det finns mycket av de känslorna i den här boken. Att föreställa sig hur man vaknar upp i ett ingenstans utan att veta varför eller hur man kommer därifrån väcker obehag hos mig. Några av karaktärernas gestaltning och deras berättelser sänder rysningar längs ryggraden. Men när de här människorna så börjar tampas med sina demoner i mänsklig gestalt, eller åtminstone fysisk form, så blir det inte lika spännande. Jag har så svårt för det här med monster. Jag blir snarare rädd av det man inte kan se.
 
Historien drar iväg åt ett håll som jag inte förstår, och den mynnar ut i något som jag ännu mindre förstår. Än en gång får vi en historia som börjar bra, för att avslutas dåligt. Det har blivit något av Ajvide Lindqvists trade mark.
 
Jag vet inte om det här är skräck. Och jag vet som sagt inte ens om jag tycker det här är bra eller dåligt. Både Människohamn och Lilla stjärna har varit favoriter hos mig, men Himmelstrand sorterar jag in i ett helt annat fack - facket för märkliga läsupplevelser. Och det kan vara nog så gott det.
 
Fakta:
Antal sidor: 411
Utgivningsår: 2014
Första meningen: På bristen känner man en människa.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
#1 - - Bokhuset:

Och jag som tyckte att den bara blev bättre och bättre och att slutet var fantastiskt. :-)

#2 - - Lotta:

Men vad är det jag inte fattar? Jag fattar inte slutet, jag fattar egentligen inte vad den handlar om, jag fattar ingenting...

#3 - - Bokhuset:

Jag tror att man får bestämma "varför" själv. I mitt huvud är det ändå typ Gud som driver dem genom skärselden för att rannsaka sina mardrömmar eller sina önskningar. Vissa klarar av att stå emot sina värsta mardrömmar eller lockelser och andra inte. Isabelle tex, hon fick ju precis det hon ville. Ett liv där hon bara är, utan att behöva leva. Jag brukar inte gilla böcker jag inte får ett svar på, jag gillar prydliga avslut. Men precis i Människohamn behöver jag inte av någon anledning, jag bara älskar det ändå :-)

#4 - - Amanda:

Jag var på Johns seminarium om boken på Bokmässan, och där verkade det som att det skulle komma en fortsättning, eller iallafall berättelser som var kopplade till denna. Utan den vetskapen skulle jag troligtvis ha slitit mig i håret en hel del där i slutet.
Jag håller med om att det var ganska märkligt på många delar, men jag tycker sådant kan behövas ibland. Jag skulle dock gärna vilja ha en förklaring av Molly.

Till top