Lollo – Linna Johansson
Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de i stället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem.Då sker ett oväntat möte. En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem. Men vad som ser ut som en dröm – som en plötslig och oväntad räddning – visar sig snart vara någonting helt annat.
Kommentar:
Passivitet och hopplöshet är känslor som flödar genom hela den här romanen, en roman som egentligen gör mig rätt så ledsen. Det är märkligt att ju mer globaliserad världen blir, vi reser över hela världen, har vänner i andra länder, vet mer om omvärlden än någonsin förut – och parallellt med detta lever unga människor i sin lilla förort, i sitt eget huvud, bryr sig inte så mycket om något annat än sig själv, och föraktar människor som vill något mer. Världen ligger för era fötter ungar, ta för er. Men för vissa ligger världen längre bort än någonsin.
Lollo är en sådan person. Hon har fastnat i något slags håglöst och viljelöst stadium där det enda som spelar roll är att hänga med kompisen Lidija och dricka folköl hela dagarna, att bara glida genom tillvaron utan minsta möjliga motstånd. Jobba? Helst inte. Helst inte anpassa sig alls till samhällets normer och regler. Bara vara. Tillsammans är de oövervinnerliga. Lollos och Lidijas uppfattning av sig själva skiljer sig en del från omgivningens eller läsarens. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer skaver deras bild, även för dem själva. Och det blir en mörk, nedåtgående spiral, det blir mer och mer destruktivt.
Jag tycker det här är en riktigt bra bok, jag tycker om Linna Johanssons språk och berättarstil. Det är färg och gråskala på samma gång. Lollo väcker känslor av alla möjliga slag. Mest sorgsenhet. Och den är väl värd att läsas.
Fakta:
Förlag: Modernista
Antal sidor: 319
Utgivningsår: 2015
Första meningen: Hon kom inte hem förrän vid fem.