So Much Pretty – Cara Hoffman
När nittonåriga servitrisen Wendy White försvinner tror först många i den lilla staden Haeden att hon rymt. Men när hennes döda och torterade kropp hittas efter sex månader, och det visar sig att hon bara varit död ett par dagar, skakar det om invånarna. Sånt händer inte den idylliska lilla småstaden. Inte här. Ingen av oss har gjort det. Ingen har något att berätta, och polisen hittar inga spår att gå på. Men det finns två personer som inte ger sig, journalisten Stacy Flynn och studenten Alice Piper. De är var för sig fast beslutna att ta reda på vad som hänt och varför.
Det här är en mörk och omtumlande historia. Den är uppbyggd av lösa fragment, det hoppar fram och tillbaka i tiden, och med olika karaktärer och olika berättarperspektiv. Jag hade väldigt svårt att komma in i handlingen och få något grepp, det tog faktiskt hela 150 sidor innan jag fastnade. Men då fastnade jag rejält.
För det är en annorlunda historia. Det är inte en vanlig thriller. Förutom själva berättarstilen så är det också en väldigt oförutsägbar handling. Det är helt omöjligt att gissa vart den är på väg, och hur det kommer att sluta. Totalt omöjligt. Man bara känner hur stämningen byggs upp mer och mer, hela tiden med en ilska och frustration. Över hur världen ser ut, hur kvinnor betraktas och mäns våld mot kvinnor. Som titeln So Much Pretty hintar om: ”A man can only take so much pretty walking back and forth in front of him.”
Det här är ingen lättsam läsning, och inte heller lätt läsning. Jag tycker den är lite för vag och rörig, men med en samhällskritik och en intensitet, nästan furiositet, som gör att den sticker ut och förtjänar att läsas.
Fakta:
Förlag: Windmill Books
Antal sidor: 285
Första meningen: They are looking for someone with blond or dark brown or black hair.