Steglitsan – Donna Tartt

Publicerad av

En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida. 

Kommentar:
Många är de som hyllar och avgudar Donna Tartt. Ända sedan hennes Den hemliga historien har hon varit omsluten av ett slags gudinneskimrande ljus, kultförfattaren till kultboken. Och visst gillade jag den, men inte var den väl egentligen så jättemärkvärdig? Jag har i alla fall aldrig förstått den där Tartt-hypen utan sett det mer som en grej som folk hakat på och byggt upp under åren.

Men så kom Steglitsan. Som förstås alla hyllat, och som jag därmed dragit mig för att läsa. Hyllningskörer gör mig alltid lite skeptisk och avtänd. Men klart den skulle läsas ändå, jag sparade de 782 sidorna till sommarledigheten för att verkligen få avnjuta den i lugn och ro. Och som jag har njutit.
 
Det är en mörk och intensiv resa som Tartt tar oss med på. Den innehåller precis allt som en riktigt bra roman ska innehålla, den är näst intill ett perfekt hantverk. Allt ifrån uppbyggnaden, till språket, till detaljerna. Ingenting har lämnats åt slumpen, och ändå känns den inte överarbetad eller konstruerad.
 
En mästerlig roman som är väl värd att läsas.
 
Fakta:
Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 782
Utgivningsår: 2014
Första  meningen: Medan jag ännu var i Amsterdam drömde jag för första gången på många år om min mamma.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Dark Places och Bokstugan.