Lone Wolf – Jodi Picoult

Publicerad av
Jag har alltid gillat Jodi Picoult. En gång i tiden skulle jag till och med ha kallat henne en av mina favoritförfattare. Böcker som 19 minuter och Skulden är hennes allra bästa, men hon har också producerat ett par betydligt sämre, där ibland House Rules och Handle With Care. Frågan är om inte Lone Wolf är sämst av dem alla. Hårda ord kanske, men det betyder inte att det inte är en läsvärd bok.
 
All stories are about wolves. All worth repeating, that is. Anything else is sentimental drivel. …Think about it. There’s escaping from the wolves, fighting the wolves, capturing the wolves, taming the wolves. Being thrown to the wolves, or throwing others to the wolves so the wolves will eat them instead of you. Running with the wolf pack. Turning into a wolf. Best of all, turning into the head wolf. No other decent stories exist. (Margaret Atwood).
 
Lone Wolf handlar om biologen och vargforskaren Luke Warren som ägnat hela sitt liv åt att studera vargar. Naturen och vargarna har varit hans allt. Han övergav sin familj i två år för att leva tillsammans med en vargflock ute i vildmarken, vilket ledde till att hans fru Georgie tog ut skilsmässa.
 
När så Luke en kväll hämtar tonårsdottern Cara från en fest tappar han kontrollen över bilen och kraschar in i ett träd. Cara klarar sig med mindre skador, men Luke hamnar i koma. Läkarna ger honom mycket små möjligheter att överleva, och om han skulle vakna upp så skulle det bli med permanenta hjärnskador.
 
Eftersom föräldrarna är skilda, och Cara inte är myndig faller det på storebror Edwards lott att fatta beslutet om respiratorn ska stängas av eller inte. Cara vill att pappan ska leva. Hon hoppas på mirakel och hänvisar till att det finns många komapatienter som vaknat till liv efter flera år. Edward vill däremot att Luke ska få somna in eftersom han inte skulle vilja ligga som ett paket även om han mot alla odds skulle vakna. Och med det börjar historien.
 
Normalt sett, även i Picoults sämre böcker, så är det ändå alltid en spännande handling med twister. Man vet inte riktigt hur utgången kommer att bli, men man kan nästan vara säker på att det inte är exakt som man tror. Felet med Lone Wolf är att det är exakt som man tror. Det finns i princip inga överraskningsmoment på vägen.
 
Picoult brukar också ha ett så välutvecklat persongalleri, man lär känna alla karaktärerna, och de är sällan rakt igenom goda eller onda. Här är de ganska platta och skiljer sig inte så mycket åt. Picoult brukar annars ha så tydligt skilda berättarröster att det inte är något tvivel på vems historia man läser.
 
Men det finns bra saker med Lone Wolf, och det är främst skildringen av vargflocken och deras beteende. Vi får i (tyvärr kursiverade) kapitel följa Lukes möten med vargar och hur de accepterar honom som en flockmedlem. Det dras paralleller mellan vargflocken och mänskliga beteenden, och det är både intressant och fascinerande. Picoult har som vanligt gjort grundlig research, även om hon kanske i det här fallet förmänskligar vargarna en aning. Det är av mindre betydelse tycker jag, och närkontakten med vargarna är den stora behållningen för mig.
 
Fakta:
Förlag: Hodder & Stoughton
Antal sidor: 445
Utgivningsår: 2012
Första meningen: In retrospect, maybe I shouldn’t have freed the tiger.
 
Finns på Bokus och Adlibris.