House rules - Jodi Picoult

House rules handlar om 18-årige Jacob som har Aspergers. Listan kan göras lång på hur det påverkar honom, allt ifrån en fixering vid regler och rutiner, till att han inte tål färgen orange, till att han inte tittar folk i ögonen, till att han citerar filmrepliker när han blir nervös. Han är samtidigt mycket intelligent och hans stora specialintresse är brottsplatser. Han vet mer än de flesta om kriminalteknik och rättsmedicin. Varje dag ser han Crime Busters på tv, och gör anteckningar, även om det är repriser han redan sett 30 gånger.

Hans mamma, Emma, är ensamstående och ägnar hela sitt liv och varenda krona åt att underlätta för Jacob. Det innebär mediciner, dieter, psykologer, specialister och tid. Massor av tid. Tid som 15-årige brodern Theo inte får, som istället känner sig försummad och bortglömd.

Så blir Jacob anklagad för mord. En flicka som han grälat med hittas död och allt pekar på att Jacob är den skyldige. Men är han det?

Det är en ganska klassisk Picoult-berättelse: ett svårt dilemma som följs av rättegång och så en eller flera twister. Historien berättas växelvis av flera personer, precis som alltid. Att skickligt använda sig av olika berättarröster är en av hennes styrkor, liksom vältecknade karaktärer med djup. Jag tycker riktigt mycket om Emma, Jacob och Theo, och även den unge advokaten Oliver.

En annan av Picoults styrkor brukar vara hennes slut. Men nu har hon gjort mig lite besviken två böcker i rad. Handle with care och även House rules har varit mycket bra böcker, ända fram till sista kapitlet. Och det handlar inte om att jag är missnöjd med den väg som Picoult valt, utan snarare att hon inte valt någon väg alls. Det är abrupta och hastiga slut som känns slarviga. Det blir ännu mer tydligt i House rules där historien - och familjen - hade förtjänat ett avslut. Jag har tagit hela familjen till mitt hjärta och hade gärna sett ett annorlunda slut.

För er som tycker om att bokcirkla är House rules, liksom alla Picoults böcker, utmärkta val. Det är böcker man så gärna vill diskutera med någon efteråt. Hon tar alltid upp svåra ämnen, inget är svart eller vitt, ingen är enbart god eller ond, och det finns aldrig något entydigt rätt eller fel.

Fakta:
Förlag:Hodder
Antal sidor: 603
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Everywhere I look, there are signs of a struggle.
#1 - - Magdalena:

Bra skriver, jag håller med dig! Jag tyckte om denna bok, fast måste säga att jag har väldigt kluvna känslor... Första halvan (eller kanske tre fjärdedelar?) var så himla bra på alla sätt och vis, och sen gick liksom luften ur helt... Och slutet?! Det kändes som att det urartade tvärt och helt; från att ha varit en intressant och varm berättelse blev det nån slags föreläsning som gång på gång upprepade fakta och rabblade information om aspergers syndrom som om det varit nån slags samhällelig infobroschyr... Urk :( Jag blev verkligen superbesviken över sista delen/slutet, det drog rejält ner hela läsupplevelsen för mig, tyvärr.

#2 - - Lotta - hyllan:

Ja det håller jag med om, det var som om hon researchat sig blå och kände sig manad att få fram allt hon lärt sig om Aspergers och hennes syn på orsak/behandling/diagnos etc. Har du läst Change of heart? Den ska bli min nästa Picoult, men jag är inte lika sugen att läsa henne nu som jag brukar vara...

#3 - - Magdalena:

Ja, verkligen... Eller att hon på nåt sätt ville och försökte få fram en känsla hos läsaren, den där lite besvärade energin som tenderar att infinna sig en stund in i ett samtal med en aspie som konstant maler på i all evinnerlighet om alla små detaljer och fakta som hon/han själv tycker är intressanta; naturligtvis i sann aspie-anda helt omedveten om hur uttråkad läsaren snabbt blir... hehe ;)



Har inte läst Change of Heart, men den ligger här i högen för mig också. Och jo, det måste jag erkänna att den hamnade lite längre ner efter att jag läst House Rules... Jag har verkligen tyckt om flera av hennes tidigare böcker (Salem Falls, Vanishing Acts m fl), och kan inte låta bli att känna det som om hon falnar lite i sitt skrivande... tyvärr.