Hemligheten på Mercy Close – Marian Keyes

Helen, den yngsta i systraskaran Walsh, har vid 33 års ålder hamnat i en återvändsgränd. I finanskrisens svallvågor har hon blivit av med lägenheten och tvingats flytta hem till föräldrarna. Arbetet som privatdetektiv går inget vidare och hennes nya kärlek Artie umgås oroväckande mycket med sin exfru.

Just som en annalkande depression hotar att sätta klorna i henne dyker ett nytt fall upp. Helens ex Jay Parker vill anlita henne angående Wayne Diffney, en försvunnen medlem i Irlands största, nyligen återförenade pojkband Laddz.

Helen kastas in i en värld av glamour och kändisar där ingen talar sanning och alla har dolda agendor. Samtidigt måste hon brottas med sina komplicerade känslor för Jay och värja sig mot den smygande depressionen.
 
Fakta:
Marian Keyes är tillbaka med en ny roman om familjen Walsh, något som många, jag själv inkluderad, har sett fram emot. Jag har varit besviken på Keyes senaste böcker och hoppades innerligt att en återgång till systrarna Walsh även skulle innebära en återgång till forna glansdagar, men tyvärr blir jag inte särskilt imponerad.
 
Marian Keyes har ansetts – och anses fortfarande – vara drottningen av chick lit, men det håller jag inte alls med om. Hon har skrivit ett gäng bra böcker, för länge sedan, men hon är inte på något sätt en klass bättre än övriga. Dessutom tycker jag nästan inte att hon skriver chick lit längre. Det gör mig för övrigt lite ledsen att Keyes och Sheila O’Flanagan marknadsförs som mästare i sin genre när det finns så många som gör det så mycket bättre. Tänk om fler författare kunde få chansen att bli översatta till svenska och upptäckas av en större publik!
 
Nåväl, tillbaka till Hemligheten på Mercy Close. Nu är det Helens tur att få en egen bok. (Jag har tidigare bloggat om Maggies bok, Änglar, och Annas bok, Är det någon där?, den senare min favorit.) Mamma och pappa Walsh finns förstås med även den här gången, på sitt härligt irländska, dysfunktionella vis.
 
Det jag inte gillar med Mercy Close är allt det ingående om Helens depressioner. Keyes har alltid haft ett inslag av svärta i sina böcker, något som också bidragit till att göra dem så bra, men i både En förtjusande man och Oväntat besök på Star Street har det varit nästan mer svärta och tunga inslag än humor och underhållning. Keyes har själv brottas med depressioner och vet mycket väl vad hon skriver om, men jag känner att det inte riktigt hör hemma i Mercy Close. Det känns som att Keyes så väldigt gärna vill berätta om sin sjukdom, hur det är att brottas med självmordstankar, att sugas ner i svarta hål, men jag tycker inte det är rätt forum eller särskilt bra gjort. Det hör inte ihop med resten. Om man nu har erfarenheter från något jobbigt är det förstås jättebra om man kan och vill dela med sig av det, och kanske kunna ge stöd åt andra i samma sits, men problemet är här att sjukdomsavsnitten har en helt annan ton än berättelsen i övrigt. Det funkar inte för mig.
 
Men det finns bra delar i Mercy Close, förutom att jag är svag för mamma Walsh så glimrar det till ibland med Helens syrliga kommentarer. Relationen mellan henne och Artie, Arties ex-fru och barnen, är riktigt bra. Det hade gärna kunnat vara fokus enbart på dem, och på Jay Parker, och skippa hela det ospännande detektivarbetet. 
 
Fakta:
Originaltitel: The Mystery of Mercy Close
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 492
Första meningen: Inte för att jag direkt skulle ha något emot det själv heller, men jag är den enda jag vet – och jag menar, här har vi det ironiska i hela grejen – som inte tycker det att det skulle vara helt underbart att ”lägga in sig någonstans” ett tag för att ”vila upp sig”.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora och Bokenhanna.