Jag är med bandet: en groupies bekännelser – Pamela des Barres

Direkt efter high school drog Pamela till Hollywood och den vibrerande musikgatan The Strip – platsen där ALLA rockstjärnor rumlade runt. Det var slutet av 60-talet och droger, frisläppt sex och rockmusik blev hennes livsstil.

De följande tio åren delade hon säng med Mick Jagger, Jimmy Page, Keith Moon, Waylon Jennings, Jim Morrison och många fler. Hon utnämndes till ”Drottningen av The Strip”, åkte med på Led Zeppelins turnéer, levde passionerat med skådisen Don Johnson, spelade i tjejbandet GTO’s och nobbade själva Elvis Presley. Hon var kompis med Frank Zappa, Captain Beefheart och Gram Parsons. Pamela Des Barres befann sig hela tiden i händelsernas centrum under den mest omvälvande eran av rockhistorien.

Kommentar:
Det går verkligen inte att läsa den här sortens böcker på svenska, det blir så töntigt och fel och ger absolut inte samma läsupplevelse. Men jag ska försöka bortse från det, liksom jag ska försöka bortse från det usla val av typsnitt som boken satts i, när jag sammanfattar mina tankar.

Pamela des Barres har närmast kultstatus i vissa kretsar, som den mest kända groupien genom tiderna. Hennes ”meritlista” är lång och innehåller namn som Mick Jagger och Jimmy Page. Många har hyllat henne som feministikon, och hon framhåller gärna själv hur självständig och jämlik hon var, hur hon fungerade som en musa och inspirationskälla. Men det finns också en annan sida. Gång på gång blev hon förälskad i någon musiker som hade roligt med henne ett tag men sedan krossade hennes hjärta. Det är stundtals lite sorgligt att läsa om hur hon syr deras kläder, städar och diskar och passar upp, och hela tiden behagar, samtidigt som hon stolt tänker saker som ”nu skulle minsann mina gamla skolkompisar som är gifta och har tre ungar se mig bla bla”.

Det är inte en snaskig bok, även om baksidestexten ger sken av det, utan alla hennes möten skildras ganska respektfullt. Jag tycker inte att hon hänger ut någon. Det är intressant att läsa om musikscenen på 60- och 70-talen, även om jag gärna hade sett att musiken fick ta större plats, med ännu mer anekdoter och berättelser om alla hon träffade. Det verkar som att hennes stora kärlek och besatthet alltid var ”stjärnorna”, för att de var idoler och ”heta”, och inte att hon i första hand älskade deras musik och ville hänga med dem för att hon var ett fan. Det handlade inte heller om erövringar, att bocka av namn på en lista, utan det handlade mer om kärlek tror jag. Hon ville bli sedd och älskad.

Det är en läsvärd historia, och man kan inte annat än tycka om Pamela efter att ha läst hennes berättelse. Skör, men stark. Jag tänker också på hennes föräldrar, vad de egentligen tänkte om sin vilda dotter. Det framgår inte så mycket i boken, men på slutet finns några rader där Pamela tackar sin mamma för att hon lät Pamela vara sig själv, varpå mamman svarar ”Men är det inte det som är meningen?”. Det är något att ta till sig som förälder.

Boken kom ut första gången 1987. Den här utgåvan har försetts med flera P.S och efterord från 1988 och 2005.

Fakta:
Originaltitel: I’m with the Band: Confessions of a Groupie
Förlag: Reverb
Antal sidor: 387
Utgivningsår: 1987 (2009)
Första meningen: Av hela mitt hjärta vill jag tacka min rara mamma för kärlek, änglalikt tålamod och för att hon inte har kvävt min själ.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora.