I tystnaden begravd – Tove Alsterdal

Lars-Erkki Svanberg, en gång Sveriges snabbaste skidåkare, slås ihjäl med sin egen yxa på gården Rauhala hemma i Tornedalen.

I ett trapphus i Sankt Petersburg skjuter en rysk gangsterledare sin närmaste vän, och flyr mot gränsen.

Katrine, som just har fått sparken från Sveriges Radio, upptäcker att hennes mamma inte är den människa hon trodde. I byn Kivikangas långt uppe i norr finner hon sanningar som tystats ner i generationer.

December har varit en bra läsmånad för mig, jag har läst flera riktigt bra böcker som mycket väl kvalar in på listorna över årets bästa. Till de böckerna räknar jag Tove Alsterdals I tystnaden begravd. Det här är en helt fantastisk deckare/thriller/svart släktkrönika som rör sig från Tornedalen över till Karelen och forna Sovjetunionen.

 

Jag älskar det här tornedalska och norrbottniska. Dialogerna och språket som är på pricken, ”vems flicka är du?”, de olåsta dörrarna, kylan, naturen, det laestadianska arvet. Allt det som sägs och inte sägs. Även om Kivikangas är en fiktiv by så är det extra roligt när en bok utspelar sig på hemmaplan, när man känner igen alla platser, när det är så välskrivet och välresearchat, och när tidsandan både nu och då fångats så väl. Det är inget annat än högsta klass.

 

Själva historien håller också. Det är en annorlunda story, den är mörk och snårig, och det är inte helt enkelt att gissa hur allt hänger ihop. Och finalen är både dramatisk och överraskande. Det här är en av årets bästa läsupplevelser. Eller för att säga det på norrbottensvis: ”Jo, nog var den som bra.”

 

Förlag: Lind&co

Antal sidor: 411

Utgivningsår: 2012

Första meningen: Inte behöver han papper för att få eld i bastun, men breven ska brinna.