Jag skulle aldrig ljuga för dig – Moa Herngren

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Cecilia är 38 år, gift med Josef och har tre barn. Familjen bor på Stora Essingen, vilket är perfekt med närheten till natur och innerstad. Cecilia och Josef är båda framgångsrika parterapeuter och räddar svajande äktenskap med icke-befintliga sexliv på löpande band. Tillvaron borde vara idealisk.

Problemet är bara att det börjat mullra i Cecilias inre. Hon står inte ut med barnens omättliga ömhetsbehov eller Josefs krav på hennes uppmärksamhet, och de patetiska patienterna ska vi inte tala om, men hon gör allt för att det inte ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags, men ytan håller på att krackelera. Utan att riktigt förstå det själv har hon slagit in på en farlig väg där hon riskerar att skada de hon älskar mest.

Kommentar:
Moa Herngren har gjort det till sin specialitet att skriva om kvinnor med problem, med svärta, och med hemligheter. Det är tunga ämnen hon avhandlar: misshandel, alkoholism och nu.. ja vad ska man kalla det, ett sammanbrott? Men till skillnad från hennes tidigare böcker, där jag känt sympati med huvudpersonerna, så gör jag inte det den här gången. Jag brukar i princip alltid kunna hitta något som väcker empati, men nej… jag kan inte med Cecilia. Jag blir bara arg på henne. Riktigt förbannad.

Men barnen, tonåringen Fred som lever sitt liv genom datorn, Molly som inte har några kompisar och dras in i farliga sammanhang, och minstingen Ivar som kissar på sig i skolan och smyger undan kläderna, det gör ont i hjärtat att läsa om hur de mår i den på ytan så perfekta familjen.

Cecilias värld är så främmande från min värld, och jag är glad att kunna säga att igenkänningsfaktorn är låg. Men samtidigt känns hon på riktigt, Moa Herngren tecknar ett trovärdigt porträtt av en kvinna på gränsen. Jag tror dock att det hade varit ännu bättre om Cecilia hade fått fler sympatiska drag så att jag hade hejat på henne, eller känt en oro för att hon ska bli avslöjad och upptäckt.

Det är en ganska jobbig bok att läsa, men samtidigt är den inte svart rakt igenom. Jag gillar det här i all sin ångestframkallande härlighet. Återigen riktigt  bra av Moa Herngren!

Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 352
Utgivningsår: 2012
Första meningen: ”Mamma, ni får inte komma än, vi gör frukost åt er!”

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Enligt O och Bokbabbel.