Boken om mig själv – Kajsa Grytt
”Vad skulle någon ha Historien om Kajsa Grytt till? Denna spretiga människa som aldrig riktigt får kläm på livet. Som simmar och simmar och bygger och bygger men som hamnar längre och längre bort från den där gröna vackra ön och som alltid får lust att bygga på ett annorlunda sätt, för att det vore vackert och kunde funka men som därför spikar lite snett eller gör nåt spännande, irriterande och snyggt men väldigt icke-funktionellt så att hela huset rasar och hon måste börja om från början igen. Vad kan du lära dig av henne? Kanske konsten att undvika en karriär. Eller konsten att ha kul och överleva.”
Boken om mig själv är punkikonen Kajsa Grytts självbiografi. En ikon som nu blir mänsklig och levande. Jag har alltid haft en bild av Kajsa som tuff, självsäker och kaxig. Stark. Punkig. Tant Strul. En kvinna som tar plats och går sin egen väg. Men Kajsa Grytt är mycket mer än så, och det visar hon i den här boken. Lika stark som hon framstår, lika skör är hon.
Vi får följa hennes väg från barndomen på 60-talet, med överklassföräldrar som revolterat, gått på Konstfack och blivit rödvinsvänster. En uppväxt som skilsmässobarn, tidiga möten med alkohol, droger och musiken. Kompisar som fastnar i missbruk. Bildandet av Tant Strul, och tiden efter. Mycket som jag inte hade en aning om att hon gjort, exempelvis engagemanget för kvinnor i fängelser eller att hon författat pjäser.
Hennes erfarenheter från musikbranschen är lika delar fascinerande och skrämmande, hur hon bemöts och värderas annorlunda för att hon är kvinna. Hon berättar om ett möte med Pange Öberg, manager till Kent och Thåström, i en bar som raljerande säger: ”Du har gjort en av de klart bästa skivorna i min skivsamling. Men nu? Vad kan du göra nu?” Innan Lundell eller Plura eller Thåström skulle bli bemötta på samma sätt. Som Kajsa konstaterar: En begåvad man är en begåvad man hela livet, men en kvinna förlorar sin potential när skönheten svalnar. Fuck that!
Hon berättar naket och självutlämnande om sina kärlekar, sin längtan efter att bli sedd och bekräftad, rädslan för att bli avvisad och skammen när hon blir det. Samma rädsla och skam som vi nästan alla bär på men få vågar erkänna öppet. Det är starkt av henne att göra det, och det känns som att man kommer henne väldigt nära.
Det är ett intressant liv hon berättar om, det är mycket musik, förstås, och många kända namn som fladdrar förbi i historien. Jag tycker om hur hon pratar om sina kläder, hon minns vad hon hade på sig vid olika tillfällen och beskriver målande färger och material. Händelser som den arrangerade resan till Nordkorea på 80-talet, och det korta mötet med Bruce Springsteen på Café Opera fastnade särskilt hos mig.
Det här är en mycket bra biografi, om ett rockstjärneliv, om en kvinnas liv. Musikbranschen är en manlig värld, och många är de män som berättat om sina erfarenheter. Därför är det så uppfriskande med en annan vinkel. En något mer ödmjuk och reflekterande betraktelse än många andra. En bok att imponeras och inspireras av.
Det finns bara en sak jag saknar med den här boken, och det är bilder. Jag tycker det hör till när det är en självbiografi. Men, ett plus är att boken har ett soundtrack.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 383
Utgivningsår: 2011
Första meningen: The Clash på Roskilde.