Gargoylen – Andrew Davidson

Gargoylens berättare kör genom räcket på den mörka landsvägen och ner i en ravin. Han får svåra brännskador men överlever. Hans liv är dock slut. Han har förvandlats till ett monster.

Då uppenbarar sig Marianne Engel, en mystisk och tilldragande kvinna med en magisk förmåga att skulptera gargoyler: groteska fantasifigurer av sten. Hon avslöjar för honom att de båda varit älskande en gång för länge sedan, i det medeltida Tyskland.

Det är bara början på deras sagolika kärlekshistoria, bortom det möjligas gräns.

Kommentar:
Det här är både en historisk kärleksroman och en nutida kärlekshistoria. Och ett mysterium. Och en del övernaturligt. Det är Andrew Davidsons debutroman, och vilken debut sen!

Jag fastnade verkligen för huvudpersonen, berättaren, som förblir namnlös. Det är rent smärtsamt att ta del av hans resa, genom olyckan som förändrade hans liv, de ohyggliga brännskadorna och konvalecensen. Han berättar sakligt och osentimentalt om sina skador och sin smärta. Det enda han vill är att dö och planerar att ta sitt liv så fort han blir utskriven från sjukhuset.

Men så kommer Marianne Engel, som en räddande ängel, och besöker honom på sjukhuset. Hon hävdar att de två var ett älskande par i 1300-talets Tyskland. Han tror att hon är psyksjuk, men låter henne hållas. Ingen annan besöker honom, och han börjar se fram emot hennes besök. Likt en Sheherazade berättar hon fantastiska historier om de två, och om andra kärlekspar ur det förflutna. Jag tycker kanske inte att alla de sidohistorierna är relevanta för handlingen, eller så förstår jag dem bara inte.

Man behöver inte dra öronen åt sig och tro att det här är en ”flum-bok” om tidigare liv och religiös mystik, om man nu är rädd för sånt. Tack vare att berättaren hela tiden är så skeptisk till Mariannes historier och hennes 700-åriga liv så blir historien jordnära och faktiskt trovärdig. 

Lika vidriga som de första kapitlen var att läsa, lika underbara är de sista. Det är ljuvlig läsning, och en fantastiskt vacker kärleksskildring. Faktiskt något av de finaste och starkaste jag läst i den vägen. Det här är en bok som jag kommer att läsa om framöver, det känns som att den kommer växa sig ännu starkare efter en omläsning.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 453
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Aningslösa överrumplas av olyckan, ofta med samma kraft som hos kärleken.