Syskonkärlek – Sheila O’Flanagan
Det här är berättelsen om Romy Kilkenny och hennes familj. Romy jobbar som arkeolog och tror sig ha funnit sin plats på jorden i Australien, där hon trivs med både jobb och Keith, killen hon delar bostad med. Men när hon med kort varsel tvingas hem till Irland för att ta hand om sin sjuka mamma vänds allt upp och ned.
Plötsligt måste hon konfrontera allt det hon velat fly från: sina två halvsyskon Darragh och Kathryn, båda framgångsrika och lyckade på alla vis. Och Veronica, hennes vackra och glamorösa mamma, som alltid sett ut att vara tjugo år yngre än hon verkligen är. Romy har alltid ansetts vara familjens svarta får som inte velat ta ansvar och helst tillbringat sin tid med att gräva i lera efter gamla skelett.
Hemkomsten blir mer problemfylld än Romy kunnat ana. Hennes syskon motarbetar henne, hennes pappa är omgift och gamla konflikter med Veronica kommer åter upp till ytan. Dessutom verkar hennes syskon inte vara så lyckliga trots allt. Oväntat hamnar Romy i mitten av alla problem och hon tvingas lära känna sin familj på nytt. Samtidigt längtar hon tillbaka till Australien och Keith, hennes bäste vän, som plötsligt börjar kännas så avlägsen…
Kommentar:
Det största problemet jag har med Sheila O’Flanagan och hennes böcker är att de är så slätstrukna. Så har jag känt efter varje bok jag läst, och även med denna. Hennes karaktärer är även de ganska intetsägande, och jag fastnar aldrig för någon av dem. Men trots det så tycker jag att hennes böcker är underhållande – om än inte de mest minnesvärda, och jag ser alltid fram emot nya titlar av henne.
Syskonkärlek tyckte jag var ganska tråkig till en början, det var svårt att komma in i handlingen, men det tog sig mot slutet. Det är perfekt reselitteratur eftersom den är lättsam att läsa och samtidigt ganska tjock så den tar inte slut allt för snabbt.
Fakta:
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 438
Utgivningsår: 2009
Första meningen: Kvällen innan hon skulle resa tillbaka till Irland befann sig Romy Kilkenny på en tjusig restaurang med utsikt över Sydneys hamn.
Har läst drygt hundra sidor och tycker att den är jättetråkig. Ger den kanske hundra till, men bara för att jag gillat de andra böckerna jag läst av henne.
Jag håller med att den var tråkig från början, men det blir i alla fall lite bättre mot slutet…. 😉
Har den i bokhyllan men överväger att ge bort den. Ska den läsas överhuvudtaget?
C – Mja, vad ska jag säga… jag ångrar inte att jag läste den, den "duger" att fördriva en ledig dag med.. men inte är det minnesvärt, jag har redan glömt den.