Slutartid – Maja Lunde

En helt vanlig dag i början av juni stannar tiden. Ingen dör längre – och ingen föds. Den nya evigheten förändrar människornas sätt att leva: Pensionären Margo vill fira livet och ge sig ut på resa, men hennes växtälskande make Otto vägrar lämna sina balkongblommor. Fotografen Jenny njuter av den oväntade gåvan av tid tillsammans med familjen i sommarhuset, men kan ändå inte skaka av sig känslan av att hon går miste om något viktigt. Och sjuksköterskan Anne möter oron hos gravida kvinnor som inte längre vet när deras barn ska födas.

Över hela landet försöker man förstå varför människorna har fallit ur tidens gång. Är det ett virus, en gammal trollformel – eller ett verk av mörka krafter? Och varför fortsätter naturens kretslopp av liv och död som om ingenting hänt?

Kommentar:
Maja Lundes dystopiska klimatkvartett (Binas historia, Blå, Przewalskis häst och Drömmen om ett träd) hör till mina starkaste läsupplevelser. Jag återvänder till de berättelserna i mina tankar varje gång jag ser ett bi, läser om torka eller drömmer om Svalbard. Det är starka berättelser som lever kvar under huden.

Slutartid fortsätter delvis i samma bana, men fokus hamnar mer på dödsångest än klimatkris, även om klimattemat också finns här. Det är en filosofisk och tankeväckande berättelse, här finns mycket att fundera kring. Vad händer om tiden stannar och ingen längre föds eller dör? Vad skulle det göra med oss människor?

Jag tycker inte att Slutartid når upp till samma nivå som de tidigare romanerna, och de ska väl inte heller jämföras. Det här är en annan typ av roman. Den är klart läsvärd, men jag kan inte säga att jag tycker om den, Jag mår för dåligt av all den dödsångest som väcks till liv hos mig, men det är snarare ett jag-problem än boken i sig.

Fakta:
Förlag; Natur & Kultur
Antal sidor; 226
Utgivningsår: 2026