I stort sett mänsklig – Helena Lindegren

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?

Kommentar:
Vilken underbar roman det här är, och vilken fantastisk debut av Helena Lindegren! Det här träffar rakt in i min glesbygdssjäl. Det här är precis så skavigt och deppigt som det ska vara. Samtidigt som det är fruktansvärt roligt. Precis som det står i bokens beskrivning så handlar det om att växa upp som barn och sedan göra det igen som vuxen, vilket är allra bästa sortens hitta-sig-själv-romaner.

Jag älskar att läsa om Hanna. Hon är en person som ställer till det för sig, som stöter andra ifrån sig, och som har svårt för det här med att vara människa. Och egentligen är det just det hon är riktigt bra på, det vill säga att vara mänsklig. Men man vill ju bara kliva in där i boksidorna och ruska om henne och ropa SLUTA.

Jag älskar också de träffsäkra skildringarna av ungdomens moppegäng, alla hemmafester, skolkatalogerna och trånandet efter killarna från andra högstadieskolor. Det är som hämtat från min egen uppväxttid.

Det är sorgligt, roligt och hela tiden väldigt äkta. Västerbottniskt vemod och humor när de är som allra bäst!

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 387
Utgivningsår: 225