Att rosta bröd – Roger Rosenblatt

När Rogers vuxna dotter Amy plötsligt dör av ett oväntat hjärtfel, lämnar Roger Rosenblatt och hans fru Ginny sitt hem på Long Island för att flytta in hos svärsonen Harris och deras tre barnbarn: sexåriga Jessica, fyraåriga Sammy och ettåringen James, eller Bubbies som han kallas.

Plötsligt finner de sig tillbaka i de småbarnsår de för länge sedan lämnat, men den här gången som morföräldrar. Tillsammans bygger de successivt upp en vardag som fungerar utan Amy, och de arbetar sig igenom sorgen, smärtan, förvirringen och saknaden.

Kommentar:
Det här är en finstämd bok om sorg, och kanske framför allt om en familjs kärlek till varandra.

Familjens nanny Ligaya säger vid ett tillfälle ”Ni är inte de första som tvingas gå igenom något sådant här, och ni är bättre lämpade än de flesta”. Sakligt och osentimentalt, och när man läser boken förstår man vad hon menar. Förutom den kärlek och omsorg som familjen visar varandra så har de ett stort socialt nätverk som hjälper till med mycket av det praktiska. Exempelvis organiserade några vänner en matlista där så många som hundra personer turades om att leverera färdiga middagar till familjens hem det första halvåret. Smått fantastiskt och osvenskt. Men det spelar egentligen ingen roll hur rik eller priviligerad man är, eller hur många vänner som ställer upp, för sorgearbetet är ändå något man måste ta sig igenom själv.

När boken börjar har den där första förlamande sorgen släppt, sex månader har gått sedan Amys död, och familjen har börjat forma en ny vardag. Roger Rosenblatt beskriver det som är och det han ser. Det är små detaljrika brottstycken ur vardagslivet, som innehåller både glädje och sorg. Det går inte att hålla tillbaka tårarna när man läser om barnens saknad och deras frågor – som när Jessie börjar gråta på en fest då hon upptäcker att hon är enda flickan utan en mamma. Men i övrigt är det en ganska osentimental historia.

Jag hade önskat att få lära känna fler av personerna i handlingen, de flesta är bara suddiga konturer i periferin trots att de är i allra högsta grad delaktiga. Harris, barnen, Ligaya, och även Ginny hade kunnat få större utrymme.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 127
Utgivningsår: 2010
Första meningen: När man rotar runt i kaffesump på jakt efter en tappad tand är det absolut viktigaste att inte låta sig luras av alla små klumpar.