The Dead Wife´s Handbook – Hanna Beckerman
Det här läckra omslaget och den lockande titeln sålde in boken hos mig första gången jag såg den. Det är en fantastiskt fin illustration av Kate Forrester som pryder Hanna Beckermans debutbok.
The Dead Wife’s Handbook handlar om Rachel, Max och deras dotter Ellie. När boken börjar är det årsdagen för Rachels död. Hon dog hastigt av ett hjärtfel som ingen kände till och lämnar sin man Max och den sexåriga dottern Ellie efter sig. Men hon lämnar dem inte helt. Hon är fast i ett slags limbo av vit dimma, som ibland skingras och låter henne vara med och ta del av vad som händer med Max och Ellie. Bara som en tyst betraktare, oförmögen att påverka situationer, att trösta, eller bara att ge ett tecken ifrån sig.
Det är mycket sorg i den här boken. Väldigt mycket. Rachel sörjer att hon lämnat livet och sin familj. Max sörjer sin fru och deras perfekta relation, och Ellie sörjer förstås sin mamma. Jag tycker det blir alldeles för mycket. Det är så väldigt ledsamt och sorgligt hela tiden. Och det blir för sentimenalt och nästan melodramatiskt ibland.
Jag stör mig också på Ellie, som ska föreställa sju år när boken börjar, men alla pratar bebisspråk med henne och själv pratar hon ungefär som en fyraåring. Det känns inte alls trovärdigt.
Det är helt enkelt inte en bok för mig. Det känns som att det är en bra idé, men det håller inte hela vägen. Det blir för långtråkigt och upprepande och faktiskt ganska förutsägbart. Jag hade väntat mig mer. Jag blir absolut berörd, men det räcker tyvärr inte. Egentligen tillför den döda frun ingenting. Jag hade önskat mig en twist, att Rachel kunde interagera med sin familj, istället för att bara vara en berättarröst från ovan. Något som bryter av mot allt det gulliga. För trots det jobbiga ämnet, och de många tårarna, så är det en väldigt gullig bok.
Fakta:
Förlag: Penguin
Antal sidor: 480
Första meningen: I didn’t mean to die so young.
Omslaget var riktigt fint. För att skriva om ett så svårt ämne måste författaren hitta exakt rätt ton och stämning, annars är det risk för magplask. Det är nog lätt att det blir ett sådant.
Ja, det kräver en del. Men jag skulle inte säga att detta är ett magplask eller ens en dålig bok. Den var bara inte för mig. Den har fått bra betyg av många.
Jag har inte läst den, och menade mest generellt att det är en konst att hitta det rätta tonfallet för att berätta en tung historia. Hur den här boken är vet jag ju inte, men det låter i din recension som att det fanns en del du saknade.
Ja, jag förstod hur du menade Johanna 🙂 Och håller med! 🙂