Sambo på försök – Beth O’Leary
Deras vänner tycker att idén är galen, men egentligen är det den perfekta lösningen i Londons tokdyra bostadsbubbla: Leon innehar lägenheten dagtid medan Tiffy jobbar, och på kvällarna och nätterna är den hennes.
Trots att de aldrig träffats kommer Tiffy och Leon allt närmare varandra. Och med struliga ex, jobbproblem och en felaktigt fängelsedömd bror smälter deras världar samman till en. Men kan man verkligen bli kär i någon man aldrig träffat?
Kommentar:
Jag har hört mycket gott om den här boken av andra bloggare, men njae… jag blev inte alls särskilt imponerad. Först och främst stör jag mig så på det totalt osannolika i att man delar lägenhet med någon man aldrig ens träffat eller sett? Men värst av allt – att man sover i samma säng. Det äcklar mig så vansinnigt, varför inte sova på soffan eller på en gästsäng. Jag vet att jag är något av en sängfobiker men vad fasen, det där måste ju alla människor tycka är vidrigt?
Jag stör mig också på karaktären Tiffy. Tips till författare – om ni ska skriva en udda och quirky karaktär så är det absolut icke udda att klä sig i färgglada strumpbyxor och vintageklänningar. Det slutade vara udda ungefär när Lou Clark gjorde entré med sina humletights. Och också, den långa och kraftigt byggda Tiffy (som inte ryms att sova under ett köksbord typ) bärs med lätthet omkring av den tanige Leon. Ha! (Det vill jag se när den blir film!).
Jag gillar nog egentligen inte någon av karaktärerna, på något sätt så känns hela allt så konstruerat och tillgjort. Det är liksom inte äkta med Tiffys personlighet, den är skapad så. Det är samma med alla andra karaktärerna, de känns inte äkta. Fängelsebrorsan som direkt blir bästis med Tiffy? Konstigt. Och exet Justin? Jag måste ha somnat en del under lyssningen för jag fattade aldrig vad han gjort som fått Tiffy att reagera så starkt? Jag fattar att han var ett svin, men mer än så fattade jag aldrig.
Jag tror att jag hade tyckt bättre om boken om jag hade läst den istället för lyssnat. Det blev inget bra flyt med de båda berättarrösterna (Tiffy och Leon) som läses upp av samma kvinnliga person. Dessutom inleds ibland (ofta) dialoger med ”Tiffy:…” alltså vem som säger vad innan personen säger det, och då blir det inget flyt i lyssningen. Jag tror också att jag skulle tycka bättre om historien om det var film. Där kan de faktiskt funka riktigt bra – och då hoppas jag dom har med alla lyften och bärandet uppför trapporna!
Fakta:
Originaltitel: The Flatshare
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 394
Utgivningsår: 2019