Att älska i nöd och lust – Eliza Kennedy
Lily Wilder är advokat och bor i New York. Hon har fantastiska vänner och tre mammor – alla har varit gifta med hennes pappa, hon älskar dem alla och alla älskar Lily. Hennes pappa älskar kvinnor och kan aldrig få nog. Och Lily brås på sin pappa – hon älskar män, och är inte precis den trogna typen. Nu är Lily förlovad, men ingen tycker egentligen att hon borde gifta sig. Hon är för impulsiv, för karltokig, tycker för mycket om att ta en drink eller två – eller fem …Lilys fästman Will är arkeolog, briljant och charmerande, ett riktigt kap. Han älskar henne, men känner han den sanna Lily? Lily tycker om Will, men älskar hon honom? Bröllopet närmar sig och gästerna anländer en efter en. Samtidigt kräver Lilys arbetsgivare att hon ska ta över en komplicerad skadeståndstvist dagarna före bröllopet, något som inte är så lätt med tanke på alla sena nätter … Lily går ut med sina tjejkompisar, blir hejdlöst förälskad i nya män varenda kväll, dricker för många drinkar, skrattar sig till sömns – och det blir allt tydligare att hon kanske är på väg att begå ett fruktansvärt misstag – äktenskap passar henne inte.
Kommentar:
Den här boken marknadsförs med raden ”Inte sedan Bridget Jones dagbok har det kommit en så rolig bok som Att älska i nöd och lust.” Inget kan vara mer fel. Det här är nästan det tråkigaste jag läst. I sanningens namn så förtjänar inte den här boken att jämföras med Bridget på något som helst plan. Den enda gemensamma nämnaren är att i båda böckerna finns en kvinnlig huvudperson.
Att älska i nöd och lust låter som en kul historia när man läser baksidestexten, men det här var en enda plågsam resa som bjöd på några (väldigt få) småroliga moment, men hela boken känns krystad och konstruerad. Allt från karaktärerna till dialogen till själva handlingen.
Jag har sällan stött på en karaktär som jag ogillar så mycket som Lily. Ska det här handla om kvinnlig sexualitet? Att det är härligt med en kvinna som tar för sig och gör vad hon känner för och säger saker utan att tänka? Jomenvisst är väl det härligt. Samantha i SATC är en sån typ av karaktär, och hon hymlar inte med det. Men Lily är något helt annat. Hon har antagligen en handfull psykiatriska diagnoser och då blir det bara tragiskt. Ska man applådera henne för att hon ”beter sig som en man”? Vilket hon absolut inte gör, hon beter sig som en idiot, men är det det som är grejen? Att man ska heja på henne? Vem skrattar åt det här? Vem tycker att Lily är rolig? Jag fattar ingenting. Gift dig eller skit i det, jag bryr mig överhuvudtaget inte om hur det går för henne och Will.
Humorn, om man nu ens ska prata om humor eftersom jag tycker den är obefintlig, kan eventuellt återfinnas hos vissa av de övriga, väldigt överdrivna, karaktärerna, men nä. Ingen bok för mig. Det är den här typen av böcker som ger chicklit dåligt rykte, och att den blivit upplockad och översatt till svenska förvånar mig. Är det nån som läst den och gillat den som kan tala om för mig vad det är jag inte fattar?
Fakta:
Originaltitel: I Take You
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 367