Jag är Ozzy – Ozzy Osbourne

Publicerad av

Ozzy Osbourne är rockstjärnan som har levt hårdare än de flesta. Tagit fler droger. Druckit mer sprit. Pendlat mellan fattigmansliv och lyxliv. Träffat varenda kändis värd namnet. Haft en egen dokusåpa. Och nu har han skrivit om hela den cirkus som varit och fortfarande är hans liv.

Från den tuffa uppväxten, via de galna åren med Black Sabbath, till familjelycka med frun Sharon, och fem barn. Här berättar han allt. Som han kommer ihåg.

Kommentar:
Ozzy har aldrig varit en av mina favoriter, även om jag såklart lyssnat en del på honom under åren. Rockbiografier är däremot min favoritläsning, och även om jag inte varit så sugen på att läsa boken om Ozzy så slog jag till när jag hittade den på bokrean. Och glad är jag för det! Det här är en otroligt underhållande biografi.

Ozzy lever verkligen upp till sin roll som clown och lustigkurre, för här finns några av de mest roliga och bisarra scener jag någonsin läst: När kyrkoherden av misstag bjuds på haschkaka till kaffet. När han hade HIV i ett dygn. När han (av misstag) bet ihjäl den där fladdermusen på scen. Hur han försökte gömma sprit från Sharon, och så vidare. Men bakom många av de där skratten så finns det något tragiskt eller sorgligt som gör att det fastnar i halsen. Vad ska inte hans barn fått utstå till exempel. Han snuddar vid det några gånger, men dröjer sig aldrig kvar och gräver djupare i tråkigheterna. Men på något sätt så förlåter man det som läsare, liksom hans familj förlåtit honom gång på gång. Och det beror säkert på att här finns inte ett stråk av arrogans eller uppblåsthet. Ozzy har – på gott och ont – den där typen av jordnära, enkel personlighet, ”han menar inget illa”, som gör att han kommer undan med det mesta.

Det här är som sagt fantastiskt underhållande läsning, det finns en lustig anekdot på nästan varenda sida. Många färgbilder, vilket är ett stort plus. Sammantaget är det en av de bästa rockbiografier jag läst. Jag har också blivit ordentligt sugen på att läsa även Sharons biografi. Hon har verkligen växt i mina ögon efter den här boken.

Jag stör mig en del på översättningen, men det är inte nödvändigtvis översättarens fel. Rockbiografier bör läsas på engelska, det blir så fel och töntigt med översättningar som ”tjarå, vettu och vadårå”. Så läs den med fördel på engelska!

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 368
Utgivningsår: 2010
Första meningen: Dom sa att jag aldrig skulle skriva den här boken.